Omar hette från början Jonas, hade en svensk mor och en kenyansk far. Han blev Muslimen med det svenska folket, om vilken det sades att han var en spränglärd intellektuell. Man undrade var han kom ifrån, vad för dåre de skickat denna gång. Många av oss trodde sig se ännu ett exempel på socialdemokratins positiva särbehandling, och vi tillräknade honom en karriär i klass med feel-good regissören Josef Fares och författaren Jonas Hassen Khemiris. Vi önskade honom lycka till inom de ramar vi känner som den “liberala demokratins”.

Omar skrev dikter på ett non-ghetto-vis med de där allusionerna som appellerade till den liberala intelligentsian. Väldigt förståndig, en Kallifatides i yngre tappning. Aningen lillgammal. Bäst av allt – Omar beskrev hur det var  att leva som muslim i ett sekulariserat norden. Han fick vara med i radio och teve, och hyllades just så länge han svarade upp mot förväntningarna – som representant för SAP:s lyckade integrationspolitik,  på ytan ett humanitärt projekt, men strukturellt djupt rasistiskt. Till en början var Omar salvelsefull på ett timitt sätt. Han förekom i alla kreddade kultursammanhang. En socialliberalismens coming star.

Men något hände, “något gick snett“, så förklarar i vilket fall Andreas Malm i en krönika i Dalademokraten Omars fall anno 2009. Malm, en eldfängd stigande stjärna i vänsterns mittfåra, tillhörde tidigare Omars beundrarskaror. Malm kom nyligen ut med en bok  – Hatet mot Muslimer där han beskriver islamofobins historia globalt. I denna anspråksfulla lägesrapport på 750 sidor (!) ägnar Andreas Malm åtminstone två sidor åt Omars poesi. Varför, kan man undra. Men kopplingen mellan dem är gjord och det kan därför vara värt att uppehålla sig vid Malms bok, hans retorik och just undra vad för slags försvar av muslimer han verkligen formulerar.

Hatet mot Muslimer har – som redan antytts – en hel del stickspår, bitvis framstår den som ett fanzeen, bitvis som en pekoral litania. Malm är också upptagen av kuriöst skvaller som att medeltidens muslimska kvinnor var först med att raka pubeshåret inför bröllopsnattens deflorering. Vilken snaskig detalj, och så modernt dessutom. Liberalen känner sig hemma.

Man undrar ibland vad Malms intention varit. Man undrar ofta om Malm verkligen vill bryta ner fördomar, eller på socialliberalistiskt manér bara skapa nya, brukbara för etablissemangets jämställdhetsjippon och multikulti-freak shows.

Stilistiskt sett är Hatet mot Muslimer ömsom akademiskt koketterande, ömsom folklig. När Malm citerar verk av högerextremister använder han en vedertagen Expo-teknik som går ut på att ständigt nedvärdera citaten med ett (sic!) för att markera högerextremismens ofullkomlighet redan på ett grammatiskt plan.

Själv låter Malm den språkliga kreativiteten flöda. Inte sällan bryter anomatopoetiska uttryck in som ”Ahrrgh” , “achtung” och “tadaaa” i textmassans annars väloljade och ordrika prosa. Alltid i syfte att karikera motståndarlägrets primitivism.

Hatet Mot Muslimer består dels av ett par ständigt upprepade jaha-upplevelser för den liberala läsaren att snaska på. Här är några:

Det finns lika många tolkningar av Islam som det finns utövare.

Umma gör inte Islam mer världsligt politisk i sin ambition än kristendomen.

Islam befriade Spanien från de makthungriga och kulturföraktande Visigoterna och berikade Europas kultur med vetenskap, konst och hantverk – och gör så ännu.

Historien har visat att Islam är den tolerantare, mer pacifistiska religionen i jämförelse med Kristendomen.

Den muslimska kvinnan hävdar sin självständighet och frigörelse när hon bär sin hijab genom att förvägra den västerländskt manliga blicken insyn.

Nyfascismens islamofobiska retorik är nästan identisk med antisemitismens framställning av judar under 30-talet.

Nyfascismen och islamofobin är en hegemonisk rörelse som instiftats av en elit och som uppbärs av en underklass.

*

Innehållet är genomarbetat, intentionen uppriktig, men sammanfattningsvis kan konstateras att Malm siktade för att bli sedd av etablissemanget och han sköt med hagel. Salvans dekokt var tillblandad för att blidka och intressera det etablissemang som Omar för en stund redan hade kommit att tillhöra.

Etablissemanget turistar gärna i underklassernas och svårmodets gränsland. Etablissemanget vill skämmas för sina fördomar en stund men snabbt upplysas om den rätta åsikten innan det gör en gir och återvänder till sin avskärmade verklighet. Om Mohamed Omar fick kicken från etablissemangets finrum, har Andreas Malm sannerligen skrivit sitt faustiska livstidskontrakt med Hatet Mot Muslimer som lagfart.

*

Etablissemanget kan reta gallfeber på vem som helst, och visst kan man försöka bena ut vilka dessa mörkermän egentligen är efter Wallenbergs credo “Att verka men inte synas“ som enda ledtråd. Men det låter sig bara inte göras. Bättre då att granska dess göranden och konsekvenser via Malms och Omars flyktiga relation.

Malm påstår sig ha skickat två mejl till Omar. Malm skrev: “Ta ditt förnuft till fånga, förstå vilken skada du gör dig själv och andra“. En chevalereskt allmänbesörjande uppfordran, kan man tycka. Man kan också tolka den som Malms rädsla för ”guilt by association”. Du kan själv läsa mer om Malms dramatiska räddningsaktion här.

Så vad för slags förbjuden frukt hade Omar prövat? Och vad gjorde att Malm så tvunget behövde delta i avvisningen av Omar?

Malm förklarar:  ”När bomberna föll över Gaza (årsskiftet 2008) slog något snett hos denne man”.

Först då, efter denna händelse noterar Malm att Omar beskriver 9/11 som en sionistisk konspiration. Först då, att Omar förnekar utrotningen av 6 miljoner judar. Först då, att Omar karikerar medieetablissemanget som en sionistisk plutokrati.

*

Andreas Malm har sina blinda fläckar. Att redan från första början göra Mohamed Omar till kramdjur i en bok vars syfte är att införliva islams sak med den västerländska vänsterns eller liberalismens upplysningsprojekt är dömt att misslyckas. Och det krävs lite av en historierevisionist i sig för att ro iland den skutan med Mohammed Omar vid trossen. Speciellt då man som Malm vill framstå som en kartläggare av högerextremismens härjningar i bloggsfären.

2005 tillhörde Mohamed Omar den krets av bloggare som numera med en axelryckning identifieras som den svenska nyfascismen. Men då, för fyra år sedan var bilden av deras vara oklarare. Bo I Cavefors var den naturliga patriark som samlade dessa dussintal unga män villiga att göra upp räkningen med den betonginstitution de identifierar som socialdemokratin, mångkulturalismen och den terapeutiska välfärdsstaten med trygghetssystem och egalitarism som fyrbåk  mot deras nya rena värld.

Bland de mer namnkunniga bloggarna i Cavefors-kretsen fann man, bortsett från Omar själv, Manarkon (som numera för en tynande tillvaro som en av de mest fanatiska islamofoberna i Sverige, under namnet Conservative Swede) och den nitiskt produktive Oskorei vars hemvist står i Motpol-kartellen.

Cavefors pojkar (för de var uteslutande av hankön) kom både från höger och vänster, de kallade sig “anarkokonservativa”, “identitärer”, “traditionalister” – begrepp lånade både från esoteriska fascister som Evola och uppburna marxister som Gramsci och Wallerstein.

Skrudade i dessa olika tänkares formuleringar hoppades de kunna blanda korten för en ny giv åt en bredare publik. I ett hopkok bestående av fascismens elitistiska agenda med vänsterns intelligentia som kostym fortfor deras teater tämligen framgångsrikt ända fram till riksdagsvalet 2006.

Cavefors-pojkarna, om man får kalla den så, var en progressiv, löst sammanhållen klubb som lockade en del nya läsare under ett par år innan förlåten rycktes undan.  Projektet var dömt att misslyckas. Vänsterns utanverk skulle aldrig kunna införlivas med och klä skott åt fascistiska grundpremisser.

Under debatterna inför ödesvalet 2006, när den borgerliga alliansen smulade sönder den svenska socialdemokratin för all framtid, högg det liberala etablissemanget från sin flank i mittfåran åt höger. Bloggare främst från Folkpartiet granskade inspirationskällorna och satte snart etiketten “fascister” på kretsen kring Cavefors (främst eftersom liberalismens enorma behov av att fjärma sig från fascism är lika gränslös som deras realpolitik är fascistoid).

Detta grusade alla planer på tillväxt för Cavefors-pojkarna för en lång tid framöver. Gruppen har med tiden fått sin fasta karaktär av skribenter och läsare, de går för egen maskin i ett avgränsat territoriellt vatten och fadersgestalten Bo I Cavefors har sedan länge seglat vidare.

*

För Mohamed Omars “karriär” betydde samröret med Cavefors-pojkarna en helvetesbiljett på det hycklande etablissemangets nöjesfält; först upphöjd av socialdemokratin genom publikationer i alla dess partiorgan: Arbetaren, Folket i Bild och Ordfront magasin. För att sedan skickas ner i skärselden av socialliberalismens nya religionsgrubblande ärkeängel Andreas Malm.

Omars resa hade andra gjort före honom, och kanske hade Omar valt sin väg och sina förebilder efter en inre predestination att stå utanför. Kanske ville han försöka förstå sin far och hans utanförskap i en svensk avfolkningsort – moderniteten ingenmansland. Kanske räckte identifikationen med fadern för att till slut tacka för elitens spektakel och aktivt börja formulera förortens, och det svenska utanförskapets bild av verkligheten – den som delas av de fattiga oavsett religion.

Ett ontologiskt “vämjeligt” haveri förfasar sig Andreas Malm. Men Malm bör som arbetarklasskramare vara bekant med Omars konspirationsteorier om sionismens diaboliska inblandning i alla mänsklighetens ogärningar. Malm har själv varit lärare i Tensta (en av Stockholms mest segregerade områden), men om detta vill han sällan prata. Malm borde vet att antisemitismen och dess historierevisionism är en del av de myter i vars kultur aldrig tillerkänns något värde.

Emellertid kan Andreas Malm vara lugn.  Så länge Reinfeldt sitter vid makten kommer inga konstruerade eller äkta förortsungar – inga Omars eller Latin Kings någonsin mer kunna göra sina röster hörda så länge de inte företräder näringslivets intressen.

ATT FALLA I ONÅD

Bo Cavefors designade mönstret för Cavefors-pojkarnas synbarligen amorfa intellektualism. Och man kan i många hänseenden låta Bo Cavefors fall from grace stå som relief till Mohamed Omars egen och se att de tu inte är väsenskilda alls.

Bo’s genombrott tog sin början  med Cavefors bokförlag och de vågade översättingarna av Röda Arméfraktionens (RAF)  texter. Cavefors tidiga vänsterradikalism fick både säpo och etablissemanget att reagera  -  hans förlag drevs i konkurs men upphörde aldrig sin verksamhet, den gick under jord och emigrerade till Schweiz. Cavefors förde en skugglik tillvaro under decennierna som följde. Dock behöll han alltid respekten från sin generation som överlag minns honom som en spränglärd intellektuell.

Cavefors konverterade till katolicismen som många andra svenska intellektuella med en elitistisk människosyn. Han omfamnade katolicismens hierarkiska manskultur, vilket så småningom ledde honom fram till  konservatismens mest extrema hållning, den som sätter individ, intelligens och frihet före solidaritet. Den som ser sadism och masochism som ett naturligt inslag i människors relationer. Den som föraktar demokratin och allas lika värde.  Den ideologi som bäst känns igen under termen Fascism.

Hatet mot socialliberalismen, jämställdhetstanken var mobiliserad och färdig att börja hävda sig. I Cavefors litterära kanon märks männen – de hårda, Ernst Jünger, Mishma, Spengler, de Bois, Evola. De skulle aldrig godta en avbön, aldrig en återvändo till civilisationen.

*

I den incheckningslista i politisk korrekthet som Andreas Malm  jämför Omars (sin forne idols) åsikter med upptäcker han till sin fasa att Omar inte ens lever upp till de lägsta kraven för ett gott medborgarskap. Det är just Omars kopplingar till Cavefors-pojkarna, den Nationella rörelsen och Nyfascismen som får Andreas Malm att eklatera sin dom i offentligheten. ”Vämjeligt” skriver han om Omars intervju med den svenske antisemiten och historierevisionisten Lars Wilhemson

Lika vämjeligt anser han att Omars öppna idéutbyte med Oskorei är.

Och visst man kan höja på ögonbrynen och tycka korsbefruktningen mellan muslimsk idétradition och västerländsk (islamofobisk!) fascism är paradoxal, vansinnig. – och i botten av vår fasa, framför allt förbjuden!

Att de idétraditioner som är tänkta att splittra arbetarklassen och proletariatet förenas så här är olyckligt för ett etablissemang  – socialdemokratiskt, iberalt eller konservativt – som vill säkra sin makt i avskildhet från folket, i nationella, kommunala och europeiska parlament. Denna oheliga allians gör att massorna blir en motståndare som vänder upplysningens värdeskalor upp och ner. Men det är inte värst – värre är att en sådan massrörelse inte kommer följa etablissemangets kutym – fascismens multitud hycklar inte.

Så hur var denna slagna bro mellan en muslim och en krets sprättiga fascister (som ofta uttryck sitt blinda hat mot muslimer) möjlig? Hemligheten ligger hos fadersgestalten Cavefors och den “upplysning” om fascismens metafysiska och transcendentala värdeskalor som hans litterära publikationer gjort tillgänglig.

Cavefors texter i urval inriktar sig på att göra fascismen universell, med förgreningar och försänkningar i olika kulturer och religioner. Man kan säga att han och hans pojkar sprängde in en vattendelare mellan traditionell xenofobisk fascism och denna nya “eteriska” variant.

Cavefors-pojkarna antog en distanserad, livshållning i relation till samhället, kapitalismen och dess offentliga rum. De gjorde Evolas aristokratiska devis – ride the tiger till sin egen, vars andemening kan tolkas ungefär som: acceptera samhällets instiftade lagar utåt, lev som en god medborgare men verka för omstörning i det tysta. Samurajens återhållsamhet innan han med precision utför det dödliga hugget mot samhällskroppen inspirerar liksom all asiatisk kampsport som syftar till att utnyttja styrkan hos motståndaren.

Något som misstas för tolerans för andra kulturer kan också skönjas i Cavefors-pojkarnas slutgiltiga lösning. Deras uppgörelse med “mångkulturalismen lyder: alla folkgrupper är olika – så olika att de inte kan dela en samfällighet. Följer man resonemanget leder det fram till gruppens nyckelord: identitet, separatism, tribalism.

Endast i total avskildhet kan varje minoritet triumfera som en elit i sig, skapa sina maktstrukturer där förortsghettonas åsidosatta tänkare kan få upprättelse. Bara i isolering från andra (kulturer) kan andra (kulturer) respekteras.

Det är den erfarenheten ett marknadsekonomiskt liberalt etablissemang gett sina europeiska folk. Man kan således inte förneka att förkunnelsen om en möjlig upprättelse och befrielse från främlingskapet i betongförorterna vinner många sympatisörer bland det splittrade proletariatet – oavsett religiös överbyggnad. Bron är slagen.

RELIGIONEN SKA VARA SNÄLL

När Andreas Malm skrev sin Hatet mot Muslimer var hans skuggintention att visa hur djupt han förstod den muslimska saken och hur felaktig etablissemangets (från Martin Amis till Christopher Hitchens) groteska karikering av Islam var. Andreas Malm är en (mycket läsvärd) vänsterskribent. Hans grundsats är rationell. Han utgår från en historiematerialistisk kunskapssyn och låter inga tabun hindra honom från att se och formulera Sanningen. Honom döljs nämligen intet, ty han tror inte på gud.

Trots sin ateism håller Malm den fria religionsutövning kär. Anledningen därtill är att religionsfriheten utgör en nödvändig pusselbit i upplysningens triumf över mänsklighetens småskurna inskränkthet. Och ska vi vara ärliga är det just toleransen för massornas inskränkthet  – i det här fallet muslimernas – vad Malm också avkräver av sina sekulära, moderna läsare.

Man kan därför förstå att denne toleransens korsriddare blir förtvivlad när han tvingas sporra sin Rocinante mot sin fd idol Mohamed Omar när denne gör ett utvik som förintelseförnekare i klass med Irving. Än värre blir det när Omar förklarar sitt utfall med att “man ska bara uttala sig om det man verkligen vet“. Då står Andreas Malm handfallen med epistemologin i näven; lansen hänger bruten.

Omar driver frågan till sin spets. Vem äger tolkningsföreträdet över religionen – en troende muslim eller en ateistisk akademiker redo att skjuta sig upp på det sekulära etablissemangets stjärnhimmel? Malms girighet förråder honom och han känner sannerligen av konkurrensen: “Aldrig tidigare hade han (Omar) brytt sig om palestinierna (muslimerna) men plötsligt var Mohamed Omar deras mest heroiska försvarare.” ((Malm, Dalademokraten).

*

Den liberala demokratin, verbaliserad genom Andreas Malms Hatet mot Muslimer har aldrig egentligen tolererat trons förmåga att flytta berg (eller slakta andra folkgrupper f.ö.).

Religionsutövning i den sekulariserade världen har varit ett redskap i upprätthållandet av ordning på samma sätt som flyktinginvandringen säkrat konkurrenskraften hos Europas industrier när dess besuttna medborgare vägrat utnyttjas i mervärdeproduktionen.

Toleransen är en lögn och gillrad fälla. Lite tillspetsat kan man konstatera att utifrån etablissemangets intressen bör alla religioner vara lika snälla – och helst lika tillplattade som Islam så som Islam framställs i Hatet mot muslimer. Först då fyller religionerna sin modererande, opiatiska funktion.

Mohamed Omar väcker vår rädsla: Lika lite som Islams många fattiga utövare accepterar kapitalismens villkor, accepterar någon religion att vara snäll och funktionellt underordnad en sekulariserad civilisation. En religion kan bara överleva om den får triumfera över allt annat vetande. Nu söker den massorna och när religionen hittar tillbaka till de medellösa står den sekulära liberalismen inte ensam med maktanspråken.

Mohamed Omar visar att vi sitter på en krutdurk av ett förtryckt och utsuget proletariat som griper efter sin andliga hälft. Och vad är problemet? Tja, att proletariatet av idag inte övertygas av upplysningens frälsningsläror (liberalismen, socialismen eller kommunismen) även om det vore att föredra. Proletariatet tar, liksom Omar avstånd från dessa livsåskådningar eftersom de redan ockuperats av eliterna som inte längre är värdig varken jordens livsbetingelser.

Proletariatet söker sig tillbaka till reaktionära, primitiva myter om heder, makt och styrka; allt vad kapitalismen berövat människan: Endast religionens myter svarar upp mot känslan av ett kränkt människovärde och de står att finna i Islam, kristendom, judendom och den överbyggnad som styrde alla förkapitalistiska samhällen.

När Andreas Malm vill bevisa för oss att en religion och dess utövare orättfärdigt framställs som ett hot mot den fria världen – som smutsiga, opålitliga, barbariska, primitiva och misogyna människor, gör han det inom rationalitetens och de liberala kunskapsanspråkens ramar. Han bedömer den efter vetenskapliga traditionens mallar. Han gör det framför allt med den sekulariserade individens självpåtagna tolkningsföreträde – och begår ett stort misstag.

Religionen följer inte epistemologins lagar. Religionen styrs av eskatologin som berättar om ödet för “the chosen few” (må det vara Saras, Hagars eller Ymers barn) och det är bara den som tillhör denna krets (detta folk) som har rätten att formulera dess historia. Det finns alltså inget samröre med vetenskap, inget kontrakt med en sekulariserad värd-civilisation och en underordnad hobby-religion. Bara ödestro, blod och arvsbörd och i längden – geopolitik.

Det är inte konstigt att en troende muslim som Mohamed Omar förvägrar Andreas Malm tolkningsföreträdet, inte bara för principens skull eller känslan av att framställningen är villkorad från etablissemangets håll. Nej, Andreas Malms saga är dessutom inte sann för en muslim. Den muslimska kvinnans integritet behöver nödvändigtvis inte vara mer skyddad bakom en hijab. Koranen (och så även muslimska erövrare) var nödvändigtvis inte en mer överseende gentemot avgudadyrkare än kristendomens,. Och vetenskapligt och kulturellt behövde inte Spanien ha blomstrat mer än under kristet styre. Tron rättfärdigas inte av epistemologin. Allt vad Andreas Malm påstår kan bäst beskrivas som turistinformation i konkurrensen mellan två resebolag, men vilken dröm konsumenten än väljer att tro på är den fjärran från religionsutövarens verklighet.

Malms övergrepp på eskatologin förklarar också delvis Mohamed Omars revolt mot det som Malm anser vara  absolut “sant” – förintelsen av 6 miljoner judar. I den diskussionen åkallar Mohammed Omar religionens starkaste trumfkort, undret och med det upphäver han lagarna för upplysningens rationalitet. Och tänk, Omar lyckas med sitt uppsåt, kanske för att upplysningens dogmer har visat sig inte vara annat än hyckleri: Religionsfriheten är villkorad, vad som helst får inte påstås i guds namn, speciellt inte om den folkgrupp som beskrivs som den sekulariserade modernitetens största offer – Judarna. Nåde den som vill offra något annat på liberalismens altare. Liberalismens sanning är inte bara på sätt och vis religiös – den är också totalitär.

Så, avra kehdabra! Omars “Man ska bara uttala sig om det man vet” står inristad i sten. Handstilen är guds egen och förblir öppen för allsköns “vetande“. Hur är det möjligt? kan man undra. Undret gömmer svaret. Om en maktelit utan tro, men med ett stort förråd cynism och girighet vill kunna reglera vetandet hos de troende måste den först vinna över undret. Och det låter sig inte göras om folket inte inkluderar makteliten i sin religions eskatologi. Den västerländska liberalismens maktelit (dess borgerliga allians eller EU parlament) tillhör inte the “chosen few“, varken i Islam, eller i de breda lagren av kristendom. Den enda eskatologiska roll liberalismen kommer kunna spela är ockupationsmaktens.

*

Mohamed Omar har illustrerat fascismens och religionens nära släktskap och slagit en första trevande bro mellan dessa trätande ideologier som odlas av folklagren som står och vacklar i klasshierarkin. De konkurrensutsätts alltmer, de hålls isär genom etablissemangets fabricerade segregeringsmaskineri. Men kanske ska de alltmer proletariserade massorna förstå att de har mer gemensamt och delar samma öde. Kanske hittar de en gemensam nämnare i religionernas eskatologi. Mycket tyder på det.

*

Eskatologins fundament är tydlig hos fascismen, och man kan fundera över om fascismen just därför inte uppfyller kriteriet för en religion med sin sekterism och ödetro. Fascismens fantasi fordrar ingen sanningsprövning, däremot betydligt mer av psykologiska trauman, suggerering och regredierad verklighetsuppfattning (tillstånd och erfarenheter som underklassen  inte lider brist på). Det vore annars omöjligt att rättfärdiga de auktoritära övermänniskoidealen och sadismen, så central för läran.

I diskussionen om ideologiernas vara och deras brott mot mänskligheten tycks det alltid som om liberalismen kommer undan lite för lättvindigt, just för att den alltid hävdar sin förnuftstro i sitt imperialistiska projekt, i vederläggelsen av alla ideologiska utmanare.

Emellertid har liberalismen sannerligen sina epistemologiskt blinda fläckar, och dess system – det kapitalistiska – skulle aldrig hålla samman om inte en ytterst totalitär överbyggnad styrde med järnhand över människors andliga medvetande. I liberalismens gudaboning finner vi ekonomins och börsernas orakels, slumpens tärningar vid rouletten som tonlöst berättar om våra vinster och vår undergång utan någon som helst rationell systemkritik. I liberalismens hus lyser framför allt meritokratins aristokrati klart, och uppkopplade mot mainstream media förväntas folk eftersträva och efterapa dessa halvgudar i den mån de har råd, på arbetsplatsen tuktas arbetaren att inte känna medmänsklighet och solidaritet, att lyfta fram de egenskaper och förmågor som gynnar verksamheten. På så sätt skiljs de lämpliga från de olämpliga.

Ekonomismen och meritokratin skapar tillsammans liberalismens eskatologiska saga om de utvaldas öde, deras rätt att förtrycka de nedanför genom ett hänsynslöst marknadssystem. Liberalismen kan varken kallas rasistisk eller esoterisk i grunden. Bara “rationell”, ändå glittrar släktskapet med fascismen tydligt under ytan.

Värt att notera är Andreas Malms påpekande att de mest inflytelserika fascistiska rörelserna som växer fram i Europa är (ny)liberala. Alla, från Geert Wilders PVV, Berlusconis PdL till Danske Folkeparti och Schweiz Freiheitspartei för en marknadsliberal, fackfientlig politik som utnyttjar just liberalismens merit-sortering med en tillagd rasistisk aspekt.

Men det finns avgörande skillnader mellan fascismens och liberalismens eskatologi. Liberalismens utvalda krets vaskas inte fram genom börd eller tro. Liberalismen avkräver förmågor brukbara i det kapitalistiska systemet, den avkräver hanteringen av brukbar kunskap. Ju bättre individen gängas in i systemets maskineri desto större blir hennes belöning. Kort sagt: Liberalismen skapar monster som ingen annan religion.

Det där vet Mohamed Omar allt om. Hans kunskaper stämde inte med det liberala etablissemangets. Han föll i onåd. Och då hände allt väldigt snabbt. 2009 blev han av med sin stol i PEN-klubben (möjligen ett egenmäktigt beslut, troligtvis fattat efter rekommendation). Samma år avsägs han från sitt chefsuppdrag på den arabiska tidskriften Minaret. Motiveringen ekar runt om i medievärlden; på bloggar, i radio och i teve. Omars extrema åsikter kan inte ses som representativa. Han kallar sig islamist, anhängare av Hamas och Hizbollah, ser homosexualitet och feminism som en sjukdom vars enda bot är Islam. Detta om man får tro det skvallrande uppslagsverket Wikipedia. Men tecknen på en påbörjad exodus går att läsa i det lilla: Carina Rydbergs och Åsa Lindeborgs kommentarer på hans blogg syns allt mer sällan. Etablissemanget drar sig undan.

Mohamed Omar är inte ensam att beträda denna ökenvandring . Den är mytisk och en del av avtalet med gudomligheten. De som kliver ut (och de blir allt fler) ska bli ihågkomna – några pliktar med sina liv, få klarar sig med hälsan i behåll, de flesta inte. Vad öknen gör med individen kan ingen riktigt förstå som inte varit där. Vi åskådare kan bara se dess långsamma förfrämligande process pågå. Öknens folk stelnar, fastnar i jagets försvar mot demoner och hotbilder vi inte kan se eller tro på.

En gång kände jag personen bakom signaturen Manarkon mycket väl. Det är över tio år sedan. Den bild jag har av honom nu är en ofullständig mosaik av det som står att läsa om på nätet. Jag vet att han bor kvar i samma etta i en eftersatt förort till Stockholm, att han inte bildat familj, att hans kontakt med släkt och bekanta reducerats till ett minimum.  Hans Staëlvonholsteinska entreprenörideologi jag minns från nittiotalet har hårdnat med tiden till en rasande variant av fascism. Men i övrigt tycks tiden ha lämnat honom till det förgångna. När eller om han träder ut kommer jag inte känna igen honom.

Priset dessa människor  betalar ska vi värdera högt, och som åskådare sörja över liksom vi sörjer förintelsens offer i Belsen och Auszwich, islamofobins offer i Gaza och Kroatien – oavsett dessa martyrers etiska ursprung, deras religion, sexuella läggning eller åsikter. Gör vi inte det är vi trots allt bara en del av ockupationsmakten.

Av: Jörgen Paj

Nu är sommaren slut. Scoopen för tidningarnas vikarierande krönikörer och nätets bloggare har torkat in i smeten från FRA-debaklet. Det nu så uppenbara faktum att Sverige befinner sig i övergången från den liberala demokratin till den liberala diktaturen väckte vissa liberalers ängslan. Federley och Ohlsson var de som kanske mest övertygande visade upp den pubertala omognadens ansikte. Det blev en liten sommardebatt, några lustiga utspel och tvetydiga ställningstaganden när knopparna brast och allmänheten iakttog de tu på allvar vakna upp som makthavare i riksdagshusets framgångskorridorer. Far from Eden.

Förr hade en genomgripande samhällsförändring liknande FRA skakat grundvalarna. Det skakade inte i sommar, det smattrade till i bredbanden när tyckarna loggade in. I övrigt härskade stillheten i bersån.

Men det är inte helt sant. Trots utbudet av sommarförströelser hade en spretig klunga FRA-motståndare bitit sig fast på mynttorget utanför riksdagshuset. Nyliberala frihetskramare från Piratpartiet och Timbro hade utan problem tjurat med sina plakat jämte Vänsterparti-sympatisörer, RS:s demonstrations-turister och AFA-aktivister. Det var emellertid bara en warming-up. Den stora politiska begivenheten kom först under sensommaren. Då skulle krutet verkligen brinna – under Pridefestivalns rabelaistiska, skenbart rabulistiska karneval. FRA-demonstrationen påminde dem bara om att de levde fram till dess.

Mynttorgets kravallpoliser hade rastlöst vankat av och an i värmen. Kanske beklagade de sig över denna hops snarlikhet med den på DN:s sommarkonsert på Gärdet. De stora revolutionernas tid var förbi. Den slutsatsen kunde till och med ordningsvakter och polis dra. Men det innebär inte att deras uppgift att bevara lugn och ordning var överspelad. Lokala bråk, ibland även med (dåligt artikulerade) politiska undertoner förekom.

Det innebar bara att de stora revolutionernas tid var förbi.

Inne i riksdagshuset satt en annan stillsam hop, övertygade om FRA-lagens genomförande – oberoende färgen på den sittande regeringen. Dessa ledamöters främsta uppdrag trodde de vara att skörda frukterna som medlemmar av det styrande etablissemanget. Impopulära beslut kunde man alltid beskylla någon annan för och folkets ilska kunde man stävja, opinionssiffror frisera med hjälp av krumbuktande populism. Och länge hade dessa politiker förundrats över att det funkade.

Men trots denna något korrupta syn på sitt uppdrag, fanns en genuin vilja hos ledamöterna att handla rätt i medborgarnas åsyn (även om ordet ”rätt” bara bestod av ett skelett av politisk korrekthet) Viljan att framstå som om man förstått vad man skulle göra där inne skänkte också hopen utanför en tro på demokratin i lika hög utsträckning som hopen trodde sig delta där de stod i sommarvärmen, slickade på en glass och betraktade kravallpolisernas fingrande på batonger och hölster.

Hela situationen påminde faktiskt om ett forna politiskt landskap som byggde på fastare värdegrunder där den totalitära staten beskrevs som en motsats till demokratin, till mänskliga rättigheter och humanism. Nu skönjs den tidens kontraster bara som svag skiftning. Och det är inte enbart parlamentarikernas fel, de som sitter där inne. Nutidens världsmedborgare anser att fast mark under fötterna, liksom en utpekande definition av den egna demokratins fiende är en sorts fusk. How post modern!

De yngre generationerna har lärt sig att ett anarkistiskt uppror mot alla auktoriteter (detta innefattar ideologier och tänkare) är en gärning i civilisationens tjänst. Man anser också att ett definitivt nedbrytande av alla binära oppositioner kommer leda fram till en utplåning av fördomar och orättvisor, liksom att ett aktivt särskiljningsskapande mellan samhällsgrupper och länders nationaliteter etc. bildar grunden för en befrielsekamp som ska ge precis alla möjlighet att stärka sin egen kulturella identitet. How post modern! Visst har vi sett att somliga grupper fått upprättelse (åtminstone formellt), främst de som förtryckts under modernitetens era; de homosexuella och de koloniserade, och kanske har det också varit av godo. Det kan endast framtiden utvisa.

Men vart tog fienden vägen? Löneskillnaderna mellan fattiga och rika – de innanför och de utanför – har knappats jämnats ut, den systematiska diskrimineringen och den institutionaliserade rasismen har snarare ökat i hela västvärlden. Och kanske mest beklämmande: Högerextremismen har satt sig väl till rätta i svt:s morgonsoffor.

Demokratins fiender väntar inte med att dra nytta av situationen. ”Det är inte längre fult att visa upp sin rikedom” proklamerade ett nyhetsankare i svt:s aktuellt för att påannonsera ett inslag om en klubb för ägare av exklusiva veteranbilar. Kanske var det viktigt att då, strax efter regeringsskiftet, rättfärdiga denna förbisedda grupp med ett ”Pride-inslag”. Så här två år efter valet paraderar de rika med ganska många tv-bevakade tillställningar; stekarnas årliga vandalisering av Båstad, deras Gotland runt och charmiga Sandhamn.

Ur ett teoretiskt perspektiv kan man tolka denna glidning i medborgarnas toleransnivå mellan verkligt politiskt engagemang och en nomenklaturas kulturella separatism som en epokgörande övergång från modernitet till postmodernitet. Rent krasst kan man även säga att den postmoderna teorin har blivit maktens nya dogm och vänsterns fjättrande tvångströja.

*

Sommaren – och Pridefestivalen är nu till ända. Barnen börjar i skolan och när arbetsknoget för lågavlönande tjänstemän (och överbelånade, fascinerande omedvetna fattiga bostadsrättsinnehavare) och andra som kämpar för att tillhöra centrum hellre än periferin drar igång på allvar ska FRA-debatten falla och multna med höstlöven. Om ett par månader kommer de svenska världsmedborgarna vecka sina pannor för en kort stund:

- FRA… Qu’est-ce que c’est?!

Toleransen för maktens panoptikon har ju trots allt legat djupt rotad i den svenska folksjälen sedan ib-affärens dagar. Att folket räknat med att vara avlyssnad och ständigt kränkt var en av anledningarna till att de stora revolutionerna – även denna gång uteblev. Men det kanske tyngst vägande skälet var ändå den postmoderna teorin som sublimerats till maktens ideologi och sedan exporterats till oss andra. Främst tycks denna ideologi vilja säga att alla grupper har rätt att odla sin särart – så även nomenklaturan, så även de förtroendevalda politikerna.

Sommarens varieté med ljusskygga FRA på stora scenen var således inte en slapstick-komedi med Federley och Ohlsson som Laurel och Hardy. Tvärtom, deras handlande var själva sensmoralen som makten länge velat förmedla till massorna: De parlamentariska politikerna har sin egen kultur som är särskild från andra samhällsgruppers kulturer. De till synes märkliga positioneringarna, avstegen och de löjligt strategiska och populistiska utspelen från liberala riksdagsledamöter är uttryck för en viss form av logik, endast avsedd och sanktionerad för maktens kvinnor och män.

*

Good for you – lattegeneration
I ett hemma hos – reportage om vänsterpartiets Josefin Brink i någon av kvällstidningarna denna sommar, framkom att en riksdagsledamot tjänar 52 000 i månaden. Josefin Brink sticker inte ut som ett undantag vid löneöversynen, men lönen är inte lika intressant för henne att prata om som det faktum att hon städat toaletter på hotell och jobbat som strippa i sin ungdom. Hon är framför allt en fenomenalt driven skribent som gjort en lysande karriär inom partiet under det senaste året. Hon har levt ett intressant liv – motsägelsefullt och spännande tycker nog många, något som den liberala narratologin i artikeln styr in mot belöningens moralism: 52 000 bagis i månaden. Good for you.

52 000 bagis (en genomsnittlig chefslön på ett statligt eller kommunalt verk) är också tillräckligt för att få liberala broilers som Fredrik Federley och Birgitta Ohlsson, som aldrig haft ett riktigt jobb (och en riktig lön) att klamra sig fast så att knogarna vitnar.

KG Bergström, kommentator på svt uttalade sig åtskilliga gånger under karusellen i juni om det självklara i Federleys och Ohlssons anpassning till partilinjen. Den egna politiska karriären kunde man inte äventyra för en ideologisk övertygelse förklarade KG för svenska folket. Federley röstade för FRA-lagen, Ohlson la ner sin röst och KG Bergström fick åtminstone mig att förvånas tills jag påmindes om att människor faktiskt är annorlunda i andra kulturer.

*

Att som vänsterskribenter förlöjliga liberala riksdagspolitikers inkonsekvens gynnar knappast vänstern. Vi vet att våra egna förtroendevalda tillhör samma elit som Federley och Ohlsson, att våra egna är aktivt medskapande i samma separatistiska parlamentariska kultur. Och ska vi vara uppriktiga så finns det åtskilliga exempel på vänsterpolitiker som till varje pris klamrat sig fast vid den lön det medför att vara riksdagsledamot.

Begreppet ”politisk vilde” fick ett ansikte med vänsterns Annika Åhnbergs omskolning från VPK till SAP i början av 90-talet, strax därefter vittnade Schymans märkliga överlevnadsstrategier om samma form av statusfixering. Efter allt skattefiffel, alla skandaler och haltande ideologiprojekt som FI! landade hon som så många andra ur hennes generation vänsterradikaler som teambuildingkonsult, aktieägare och egen företagare. Good for you.

*

Kan vi lita på vänstern så som den är representerad under riksdagens tak? Jag ställer mig lika skeptisk till det som själva föryngringen inom vänsterpartiet. Den tradition av liberal karriärism som präglat Åhnbergs och Schymans politikergärningar smittar som en arvsynd av sig på nästa generation, en generation, dessutom som inte har kraften och viljan att sätta den ideologiska kampen före personlig vinning.

Latte-generationens (70, 80-talisternas) vänsterpolitiker visar upp 1) samma brist på yrkes- och livserfarenhet som liberalernas broilers Federley och Ohlsson 2) samma brist på uppgörelse med den separatistiska politikerelitens kultur.

America Vera-Zavala kan få stå modell för en arketypisk vänsterdebattör från lattegenerationen. Hon började tidigt sin politiska bana som ung akademiker i Attac och uppmärksammades (mer som en ambassadör för, än som egen tänkare) i globaliseringsrörelsen vid millennieskiftet. När vågen ebbat ut och Attac självdog, gav sig America den på att bli Sveriges egen Naomi Klein. Hon tog en jumbojet och reste som sin förebild till jordens alla – av kapitalismens exploaterade hörn, men främst till Sydamerika och skrev (ironiskt nog) några tunna skrifter om kontinentens ”deltagande demokrati”. Sedan var det tyst i medierna tills helt nyligen då hon åter stod att läsa om i mittuppslaget på DN:s Kulturdel – nu som dramatiker. Hon hade lämnat den akademiska domänen för ett slag och hoppat över till skönlitteraturens, något som – om man får tro Pierre Bourdieu – rymmer minst lika stort socialt kapital som den akademiska.

Välsignad av Sveriges kanske borgerligaste ”vänster”- författare Lars Norén (som hon också kallat lärofader) är America Vera-Zavala nu ett välkänt ansikte i både svt:s morgonsoffor, i riksdagens kamrar och på Dramaten. Emellertid har hon uttryckt att det inte kommer bli så många politiska debatter för hennes del framöver eftersom det skönlitterära skrivandet tar både tid och intresse. Dock står dörren säkert vidöppen för henne att återinträda som vänsterpartiets pressekreterare eller som riksdagsledamot eller varför inte som medlem i Hyresgästföreningens förbundsstyrelse som hon nominerats till (trots att hon själv valt att köpa sig en bostadsrätt, tämligen centralt).

Man ska inte ta för otroligt att hennes spännande liv (som klippt och skuret för tv-sofforna) kommer toppas med ett renommerat chefsjobb på ett statligt verk om några år. En streber hittar alltid fram till de platser där dammet lagt sig tungt. En badge på skjortkragen med ordet RADIKAL på, påminner henne om vad hon tyvärr aldrig blev. 52 000 bagis i månadslön. Good for you.

Americas pjäser fungerar (i likhet med många av läromästaren Noréns) som programtexter i syfte att pedagogiskt illustrera missförhållanden i det svenska samhällets bottenskikt. Men som Göran Greider en gång påpekade i en krönika om Lars Norén är det lättare för en borgerlig författare med vänsterambitioner att antingen vulgarisera sin härkomstklass (överklassen) eller frossa i dess motsatta extrem (den absoluta underklassen) än att konfrontera sig själv och den egna förmånliga positionen i relation till det kontinuerligt utarmade mellanskiktet.

*

Karriärerna för politikerna ur latte-generationen liknar i varierande grad Americas framgångssaga: Avsaknaden av represntativ livserfarenhet blänker lika frappant som den skriande ängslan över att inte kunna trygga och behålla sin position i elitens centrum. Rädslan tar sig i uttryck i form av politiska pamfletter, tal och pjäser om dem som lever i samhällets absoluta marginal. Men glappet mellan dessa människor och den egna paniska flykten därifrån är avgrundslik. Det borde givetvis förhålla sig tvärtom för de förtroendevalda inom Vänsterpartiet. Men så har det inte varit på länge.

*
På grund av postmodernismen har vi hamnat i en ontologisk terräng där påståendet att jorden är platt blir lika sann som påståendet att den är rund, eller att den parlamentariska vänstern har rätt att hävda sig som representant för multituden fattiga.

Det är inte svårt för kapitalismen att dra fördelarna ur en sådan verklighet – cementerad i alla samhällsskikt. Att ge sken av sammanhållning men egentligen särskilja, medför en oerhörd vinst. Det håller människor och grupper isär trots att de kanske framhärdar under samma ok. Marxismens International blir tack vare särskiljandet och den skenbara jämställdheten ett minne blott. Vänsterparoller som ”tänk globalt, agera lokalt” har låst vänstern i den postmoderna tvångströjan, och makten kan bara se på och garva när exploaterade samhällsgrupper driver sina tröstlösa fackliga kamper i total isolation från varandra; sjuksköterskor vars avtal bara försämras (bad for you) och busschaufförers vars avtal någorlunda förbättras (good for you) som cd-spelarens random-play.

Den postmoderna vänstern visar sig oförmögen att ta striden på den parlamentariska nivån. En elit sitter i riksdagshuset, dess vänsterfalang petar lite i vissa partikulära formuleringar medan kapitalismen kan agera ostört på global nivå. Drömmen om belöningen, Good for you omöjliggör realiseringen av de stora revolutionerna i den postmoderna kapitalismens era, och i enlighet med dess logik existerar ingen annan verklighet än den blindes famlande genom sitt ödelandskap:

Hierarkierna finns inte mer, inga berg eller bottnar, inga härskare eller slavar.
Bara isolerade öar av kulturer.
Och så ödets Gud förstås och myntet: krona eller klave – Good for you/Bad for you.

Hur kunde världen skövlas så på innehåll och betydelse?
It is bad for us.

/Jörgen Paj

Ps även om det inte gör någon gladare bör det tilläggas att Josefin Brink äger en bostadsrätt… i fashionabla Liljeholmen. Rätta mig om jag har fel. Ds

Bosses blogg läggs inte ner. Bo har i egen hög person bestämt sig för att skriva dagbok på dessa sidor, närmare bestämt En Annan Dramatikers Dagbok. Vi på redaktionen undrar med spänning vems dagbok han då ska skriva och – kanske mest akut – när detta arbete ska börja behaga honom.

Vi på redaktionen önskar vår ledare lycka till och strävar i bästa anda att tillsammans göra redaktionen lika framgångsrik som vår sponsor Chock-holm Stad. Vi ska bli en redaktion i världsklass, mångsidig och upplevelserik, en medborgarnas redaktion, innovativ och växande.

Med vår duktige ledare vid pennan (och las-listorna) lär vi oss skilja mellan det meningsfulla och meningslösa i allas vår kamp för överlevnaden. En röd tråd genomsyrar verksamheten och den trevliga andan på arbetsplatsen gör arbetet smidigt och friktionsfritt.

Med största vördnad för vår Chef
/Jörgen Paj (förlåt mig för mitt högmod, min avund och andliga lättja)

Bosse-redaktionen i samarbete med Chock-holm Stad

Vill bara vara ärlig och berätta hur dåligt jag mår. Jag är desillusionerad också. Varje dag är som en beige tapet över fötterna när jag ska knyta skorna. Så känns det. Det har ingenting att göra med Er eller att Ni inte läser vad jag skriver. Jag är en sensibel konstnärssjäl som upprörs över Sveriges kultur och lite grand hur politiken ser ut. Därför mår jag dåligt. Ja, ni vet med Reinfeldt och allt det där. Jag mår så dåligt faktiskt att jag NÄSTAN funderar på att ta mitt liv, fast bara nästan. Det finns ingen anledning för Er att slå Er till ro och tänka ”Va’ skönt, dö bara” för då skulle Ni ju inte kunna läsa vad jag skriver i fortsättningen heller. Ni har både instinkter och moderskänslor som Ni kan plocka fram så att ni berörs av detta beslut. Ta fram dem nu.

(…) Paus för känslor och instinkter

Den här sidan vilar i jorden på obestämd tid. Anledningen är min kamp mot svårmodet och tvivlet på en bättre värld. Snart är det dags att håva in!

Tack för er omtanke. / Jörgen Paj

Kanske är det för att poesin inte mår bra i vårt land. Kanske för att pjäserna inte mår bra, och litteraturen likaså. Det verkar som om ordets medium har ramlat av det löpande bandet i Sveriges konstnärsstödda kulturfabrik och hamnat i köket hos en av de framgångsrika (men ack så kriminellt belastade) krogägarna runt svampen. Mina ord bär fortfarande K-märkt kvalitet. Därför läser ni inte mig.

Plötsligt står kocken med köttyxan höjd och sätter programmet för det skrivna ordet. Han har också en sorts humor och en viss sorts förväntan på en storyline, och vill författaren vara en del av krogens etablissemang framöver (vilket en självupptagen person från medelklassens Sverige alltid sett som en given rättighet) måste han tillmötesgå denna kock och sälja sig dyrt på ett betydligt billigare sätt än tidigare. Mina ord är inte till salu. Därför läser ni inte mig.

Den nyuppkomna situationen får konsekvenser. Det skrivna ordets elit har inträtt i en kusligt mörk medeltid av köttslig byteshandel, rov, dråp, våldtäkter, ointresse och verklighetsflykt. Överlevnaden står på spel. Försten ut att acceptera denna New Deal har chansen att fortsätta ägna sig åt sin sentimentalitet på innerstadskrogarna, de slentrianmässiga knullen med kändisar och okända, gråten i snuttefilten, knaprandet av Fontex och skvallret om sig själv och andra. Som författare måste man lära sig slå mynt av sin egen och andras misär. Jag har aldrig käkat Fontex. Därför läser ni inte mig.

Vad angår överlevnaden för författarna i denna New Deal handlar mycket om smink, spacklad på narig gammal hud, om att lyfta på kjoltyget för en lockande summa efter kundens begär. Och det finns en lukrativ marknad. Mången rik kock är redo att betala för en skriftställare av den nya sorten och många skriftställare ställer också upp. Jag är ingen hora. Därför läser ni inte mig.

Trots dessa dystra utsikter är den nyuppkomna medeltiden inte ett problem för författarna, eftersom alla (utom jag) ska erkännas vara till sin natur exhibitionister, angelägna om att slå mynt av minsta nyans i sina händelselösa liv. Medeltiden är bara ett problem för medeltiden. Dess skrivna ord framöver kommer att göra det svårt att komma vidare mot upplysningen. Jag vill komma vidare och min skit värderar jag inte som guld. Därför läser ni inte mig.

Jörgen Paj

Och eftersom jag är kommunist av den gamla skolan ser jag inget fel med en upplysande lista, ett litet foto ur brottsregistret och – om jag hade orkat – en för ändamålet vägledande kommentar.

Ps. Fotot får vänta … och någon fullständig lista blir det inte heller fråga om, men en början på något stort; ett nytt Stasi-arkiv kanske så småning om.

Med vänlig hälsning, Jörgen Paj

Registrering
utförd av
Chock-holms Stad

(EXTRA ONDA) CENTERPARTISTER
Fredrik Federlay
Maud Olofsson
REGERINGEN
• Fredrik Reinfeldt
• Anders Borg
• Andreas Carlgren
• Beatrice Ask
• Carl Bildt
• Cecilia Malmström
• Cristina Husmark Pehrsson
• Eskil Erlandsson
• Ewa Björling
• Gunilla Carlsson
• Göran Hägglund
• Jan Björklund
• Lars Leijonborg
• Lena Adelsohn Liljeroth
• Maria Larsson
• Mats Odell
• Maud Olofsson
• Nyamko Sabuni
• Sten Tolgfors
• Sven Otto Littorin
• Tobias Billström
• Åsa Torstensson

Ondskans Tankesmedjor
• Svenskt Näringsliv
• Timbro
• OUK

Inledning
Den här texten kommer endast att snudda vid begreppet ”det onda ögat”, och bidrar bara med en ytterst otillfredsställande förklaring till vidskepelsen. Förklaringen bygger i sin tur på en utsaga av en person vars vetenskapliga publikationer visserligen är intressanta men särdeles knapphändiga. Den satta rubriken avser därför istället att betona något annat; att texten som spinner sin väv under mina skälvande fingrar, mittopp i armodets bleka datasken på denna dunkla kammare med reglad dörr syftar till att beskriva vår andliga essens, den moderna människans metafysiska värld trots mina vetenskapliga anspråk och textens torftiga ämne. Jag säger ”trots” eftersom ämnet jag griper efter, vill fånga in och förhoppningsvis besvärja med mina alkemiska instrument och ockulta verser inte är något annat än den till synes profana Liberalismen. Och jag vidhåller att min föresats är uppriktig även om det var långrandigt formulerat: Liberalismen ska besvärjas, den är demonen själv, den vi tillber.

Jag står mitt uppe i livskrisen och accepterar att ni jämför mig med en Swedenborg eller en Strindberg. Jag har förbarmande med dessa satar vars bristfälliga assistens av teorem och lagar, vederlagda och hånade redan under samma tid som de uppfanns inte hjälpte dem på något vis. Det må vara hänt att jag också ska hågkommas som en narr i otakt med tiden – eller inte omnämnd alls. Men i så fall kräver jag er koncentration i detta nu, och synnerligen av er, ni fariséer vilka skriver – eller tiger ihjäl – mitt eftermäle. För jag drar nu mitt tjänstevapen och blåser liv i glöden. Boraxen har ånyo bildat en döskalle i bottensatsen, deglarna pyr av svavel och fosfor. Det är dags att gå en rond mot allas vår bane: Liberté!

Det har gjorts förut. Av Weber. Att belysa liberalismens och kapitalismens allians med kristendomens etik är inget nytt. Jean Calvins (1509-1564) predestinationslära med sina anspråk på flit, asketism och en förväntan på en belöning har noterats vara grunden till det liberala/kapitalistiska maskineriet. Och vi får anta att Weber hade rätt i sitt påstående att Calvins trosförkunnelse om allas vår förutbestämda kategorisering som antingen ”vinnare” eller ”förlorare” både före och efter döden, den paranoida osäkerheten på vår hemvist hos ”de utvalda” eller ”de förtappade” samt den rationella måttfullheten, skapade en andlighet dränerad på liv och sinnlighet, men överstofferad med materiell girighet. Människan blev satt att samla rikedomar på hög som bevis på sin frälsning. Sigmund Freud lär ha fält sin dom över liberalismen, ansett dess centrala drivkraft bara bestå av en enorm anal fixering – Ackumulation. Mer behöver kanske inte sägas för att vi ska tvivla på dess legitimitet. Men det finns åtskilligt att säga.

När jag skriver detta utgår jag från att liberalismen är kapitalismens andliga och etiska överbyggnad och även om vi lär oss frukta socialismen och kommunismen i dessa tider är det inte svårt att skälva av skräck inför den demon som reser sig, och bär ansvar för mänsklighetens blodiga historia.

Längre än så följer jag inte i Webers fotspår. Jag gör en avstickare och anträder mer metafysisk mark. Weber såg bara protestantismen och den påföljande liberalismens morallära som ekonomiskt verksam, ett slags social praktik alltså. Jag ser den som fysiskt verksam i detta nu. Sa jag inte att dörren till min kammare är reglad? Nämnde jag inte att jag hör ljuden av den oförvitliga demonens släpande steg i trapphuset? Det här är på riktigt, det är ingen snygg lobbykampanj beställd av en rik finansiär. Det här händer i vår vardag. Liberalismens aggressionsmönster har blivit alltmer svårtyglade sedan sekelskiftet. Den känner sig påtagligt hotad. Kanske är det sant som Immanuel Wallerstein skriver att en systemkollaps är nära. Tecknen på detta hopar sig: Myndigheters övervakning av den privata sfären blir alltmer tvivelaktig, bortföranden nattetid av dissidenter (”terrorister”), frihetsberövade utan rättslig prövning är bara några av de brott mot mänskligheten som liberalismen åter excellerar i. För att inte tala om de regisserade krig och urskillningslösa masslakt av Mellanösterns, Afrikas, Asiens och Sydamerikas folk under hela Upplysningstiden och framåt. Om detta borde man väl berätta?

Liberalismen har länge haft förmånen att framstå som en transcendent ideologi. Begreppen frihet kombinerat med förlitandet till naturlagar och objektivism har gjort dess retorik stark genom seklerna. Ännu desto mer sedan människan har fått beskåda den kristna gudens död. Marknadskrafterna och dess ”naturliga lagar” har utklassat den kristna guden och de heliga skrifterna har ersatts av liberalismens primitiva ”common sense”, (trots att kristendomen också närde embryot till mer avancerade ekonomiska och ideologiska alternativ såsom socialism och kommunism i det faktum att religionen från början var de svagas och de utsattas kult i det kollapsande romarriket. Den tidiga Kristenheten uppfann solidariteten och jämställdheten och praktiserade denna typ av ”förkommunism” aktivt tills makten insåg faran med läran).

När den primitiva ackumulationen tack vare Calvin istället betonades som en mångt viktigare del i den kristna tron försvann också hoppet om religionens överlevnad. Oemotsagd har liberalismen härskat som en sjuklig idealtyp för mänsklig livshållning i modern tid, till hälften prästerligt förkunnande, till hälften girigt exploaterande. Samtidigt har andra ideologier, utan inflytande över det kapitalistiska systemet stereotypiserats och förkastats som utopier. Liberalismen har behållit sin position jämte gud och har aldrig riktigt behövt känna sig hotad.

Åtminstone inte förrän nu.

När kommunismen föll i öst i början 90-talet gick också oppositionen – inte i graven som liberala lobbyister vill hävda – men under jorden. De konkurrerande ideologierna (socialism och kommunism) har precis som liberalismen numera antagit en amorf och transcendent karaktär och blivit svåra att propagandistiskt svartmåla.

I en rapport från brittiska försvarsdepartimentet 2007 fastslogs att det största hotet mot det västerländska samhället inte består av muslimsk terrorism (som man kanske förväntade sig efter den mediala islamofobin) utan av farhågan att den brittiska medelklassen ska återupptäcka Marx läror och bli medvetna om sin situation. Denna slutsats tyder på en kraftig perspektivförskjutning hos den liberala makten. Kommunismen som hotbild har ändrats från att ha varit ett geografiskt och ideologiskt definierat hot (från öst) till att bli ett hot inuti det liberala samhället, bestående av multituden människor i en globaliserad värld, nästan omöjlig att reglera och kontrollera.

Från svensk horisont har vi mött liberalismens svindlande skräck inför den uppkomna situationen i form av ”vetenskapliga” traktat och manifestationer beställda av liberala lobbygrupper som Timbro och regeringen i syfte att svartmåla vänstern och då främst kommunismen.

Forum för levande historia fick 2006 i uppdrag att kartlägga de brott mot mänskligheten som ägt rum under kommunistiska regimer. Syftet var inte att granska ideologin i sig eller fundera på ursprunget av ordet kommunism. Syftet var att klart och entydigt markera för kommande generationer att kommunismen och socialismen ingår i en nexus av etnisk rensning, totalitarism och förtryck.

Ovan: två liberala kampanjer riktade mot kommunismen som är indirekt tänkta att punktera vänsteroppositionen. Kampanjerna är välfinansierade av olika liberala lobbygrupper. Den första UOK:s Timbro-anstrukna kampanj vill uppröra med påståendet att dagens ungdomar ser kommunismens ideologi som något gott. Den andra, statligt finansierad, syftar till att berätta om kommunismens brott mot mänskligheten.

En betydligt mer oroväckande åtgärd från regeringen är att ge den svenska skolan i uppdrag att bunta ihop ”utopiernas” brott mänskligheten utan vidare urskiljning. Pedagogerna ges inte mer tid till att fördjupa eleverna i de kunskaper som ligger i vänsterns intellektuella tradition. Bara att berätta om de historiska konsekvenserna, som i sig inte beror på ideologin utan på gammal hederlig girighet och maktanspråk (vanligt förekommande i alla politiska schatteringar, men står inskriven som en naturlag endast i ett fåtal högerideologier, däribland liberalismen).

Den önskade effekten av kampanjernas genomslag är inte svår att förutse. Den transcendenta liberalismen hoppas åter besegra sin motståndare genom att få kommande generationers omvärldskunskaper att bestå av en hopgyttring av actionmarinerade hollywoodskildringar och liberal historierevisionism. Frågan som lämnas öppen för framtiden att besvara är om liberalismen lyckas upprätthålla vallarna mellan sina falska föreställningar om vänstern och den gedigna kunskapsbank vänsterns oppositionsgrupper producerat… ja ända sedan kristendomens gryning. Vänstern har ju trots allt blivit transcendent och ett immanent problem i den liberala globala världen.

Informationen är gratis
Vi möts ständigt av en kraftigt liberalt färgad tolkning av verkligheten. Det kan röra sig om så ett slagkraftigt budskap ur någon av gratistidningarna Metro, City eller Stockholm SE. Tidningarna tar upp förfallet i skolan, hotet från en allt mer kriminaliserad ghettokultur, det obegripliga ungdomsvåldet som grasserar i Danmark och de tillika sammankopplade lösningarna i form av hårdare regler, straffsystem, och strängare uppfostran. Ja vi känner igen rösten från vår folkpartistiska ångestkultur.

Tidningarna bjuder också på de uppmuntrande inslagen om helgkrogarna du kan besöka, Thailandresan du ska unna dig (oaktat de ängsliga predikningarna om konsumentens möjlighet till påverkan genom valet av vissa tjänster). För tabloiderna kretsar det mesta kring värderingar som den arbetande, normativa samhällsvarelsen kan uppskatta eller ängslas över; den varelse som är mest benägen att öppet kalla sig politiskt liberal.

Kanske är gratistidningarnas intåg det tydligaste exemplet i samhällsutvecklingen mot en liberal idétotalitet. En gratis dos av propaganda fyller vår vardag på resan till och från jobbet och i samtalet med arbetskamrater med vilka de knappologiska medierapporterna är den enda gemensamma referenten. De flesta av oss läser tidningarna som objektiv information utan att fästa nämnvärt intresse vid hur gratis åsikterna i dem är och hur hätskt de egentligen kastas på oss där på bussen eller tunnelbanan, ja i själva glappet mellan privat- och arbetsliv. På den kollektiva resan mellan familj och lönearbete fångas vi in och lär oss tänka på ett alldeles visst sätt.

Liksom kommersiell reklam vill den liberala ideologin fylla det tomrum som återstår för det fria intellektet. Skillnaden är att vi idag kallar politisk reklam och ideologisk indoktrinering för information. Begreppen har sammansmälts och gemene man har ingen möjlighet att avgöra vilketdera vi läser. Begåvade vänner bleknar under liberalismens fostran och bildning, de faller in i det liberala idisslandet som vräks över på samhällsklasserna. Ingen i min omgivning över trettio tycker längre att det är acceptabelt att en småbarnsfamilj bor i en hyresrätt. Alla antas vara spekulanter på en överhettad bostadsmarknad, fixerade vid idén om att rädda sig själva och avkomman genom att köpa ett radhus med gräsplätt, gärna högt beläget ifall floden kommer. Oavsett om hon är fattig eller rik accepterar hon budskapet att det enda möjliga sättet att leva är att bekosta sin individuella lycka, lösgjord från samhällsansvar. Man har tagit del av den nya tidens typ av information.

Jag sitter här som Swedenborg och Strindberg en gång och blåser liv i de krafter som ligger förborgade i Bibeln. Där gömmer sig både Djävulen och Gud, det Goda och det Onda i sitt ursprungliga skick. Det är med hjälp av verserna i den heliga skriften, hur löjligt det än må låta, som jag åkallar demonen och som jag med alla apotropeiska tricks jag kan komma på tänker driva ut. De tunna bladen fladdrar mellan pärmarna och en kvasielektrisk ström susar genom rummet. Jag ryser när de vilda bokbladen dansar i min öppna hand för att strax därpå stilla sig. Förskräckt över andarnas närvaro blickar jag ner på det avsnitt de valt åt mig. Jag läser:

Job

Åklagaren prövar Job
Då sade Herren till Åklagaren: Har du gett akt på min tjänare Job? Ty på jorden finns inte hans like i oförvitlighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och undviker det Onda

Job(b)
Trasproletariatet attraheras av liberalismen. Identifikationen med vinnaren blir så mycket mer extatiskt desto större förlorare du själv är. Den narrativa aspekten har betydelse: guds försyn, den allsmäktiges belöning för Jobs vedermödor präglar det liberala berättandet och har gjort så – via delar av kristendomen – i tusentals år. Ändå vet vi att ett kapitalistiskt (liberalt) system bara belönar Girighet. Det finns egentligen ingen plats för en gudsfruktande Job, eftersom Job bara kan existera om prövningarnas domare visar sitt förbarmande gentemot honom. Liberalismen håller sig med sina myter men en viktig pusselbit i armodet läggs på behörigt avstånd från människorna: Belöningen – Jobs belöning.

Vad som verkligen framträder under den liberala totaliteten är ett snabbt ökande antal fattiga som plikttroget visar upp en ansträngd variant av girighet under modeorden ”entreprenörsanda”, ”initiativtagande” och i förlängningen – när belöningen uteblivit för länge – ”värdetransportrån”, ”misshandel” och ”dråp”. De knotar vidare med sina städfirmor kebabsyltor och småbrott i väntan på, ja vaddå? Marknadens belöning? Ja varför inte, de förväntar sig uppleva den kausalitet som finns i myten om Job. Och trots allt har de gjort sig förtjänta av den eftersom de hjälpt till att demontera den svenska modellen.

Den liberala sado-masochismen framstår som ett paradoxalt syndrom massorna inte kan ta sig ur. Vi möter sjukdomen på arbetsplatserna i tjänstesektorn där liberalismens belöningssystem har störst antal nyttjare. Stora personalgrupper mår dåligt under det krav på rörlighet som modern kapitalism kräver av sina arbetare. Ingen sitter riktigt säkert, och ingen chef kan låta någon sitta säkert. Personalen ska oroas och vara otrygg av flera skäl, ett är att den under ständiga organisationsförändringar håller tand för tunga. Vem knyter näven i protest mot korruption och missförhållanden när man vet att man själv drabbas av chefens handlingskraft om man klagar? I förlängningen önskas personalen förnöjas av chefernas tricksande uppsägningar. Det blir liksom en del av trivselkassans utgifter att anordna pompösa avtackningar av snedseglare som chefen aldrig uppskattat och tillslut lyckats manövrera ut. Personalen stämmer in i avtackningsceremonin, även den minoritet som anar den moraliska avgrund som öppnat sig. Klär man sig inte i den liberala konformiteten, den som bäst beskrivs med begreppet ”falskt medvetande” eller ”det korkade leendets skvadron” riskerar man själv trakasseras, frysas ut och manipuleras bort.

Ändå intalar sig den liberale tjänstemannen att det inte har någon betydelse i fall chefen sparkar dem imorgon dag. Kanske beror det på en slags flykt in i ödestron, som en tillfällig vilostund från det paranoida projektet det innebär att hålla bitarna av sin personlighet på plats i en tillvaro där alla ska frukta alla med ett inbjudande serviceleende på läpparna. Kanske är det en uppriktig dödslängtan förtäckt i ord. Man mäktar helt enkelt inte med ”friheten” (bättre definierat som laglöshet) på arbetsmarknaden. Hur som helst blir slutsatsen att tjänstesamhället tar död på tjänstemännen och fenomenet ”rörlighet”, hur frivilligt eller ofrivilligt det än ter sig försämrar de breda massornas livskvalité.

Liberalismens myter har präglat folk till att inte ifrågasätta ett system som erbjuder trotjänarna en omänsklig behandling. Myten om Job, upprepad i alla filmer västvärlden någonsin producerat, har – i och med det kapitalistiska systemet – gjort människan hård mot sig själv och omgivningen, och samtidigt lojal mot sadismens praktik: Kan man inte nå belöningen i form av ett gudomligt förbarmande som Job kunde, kan man ändå njuta av andras undergång i en hänsynslös värld där marknadens nepotismiske domare definierar individen och dömer henne. Det är av skäl som dessa som t ex tjänstemän inom främst offentlig sektor nu för tiden börjat försvara arbetsgivarens skrivna lönekriterier istället för att ge egna förslag på hur sådana ska utformas så att arbetsinsatsen rättvist belönar arbetstagaren. Man trotsar inte organisationernas struktur. Man trotsar inte gud.

Den fackliga kampviljan under 2000-talets första år har undergrävts – inte av en ökad välfärd som många vill tro – utan av den makt som den liberala ideologin fått över arbetaren. För de flesta känns det helt naturligt att etiketteras som varande ”hög status” respektive ”låg status” på en arbetsplats. Markörerna ger stereotypa definitioner på individen vilka binder upp henne vid en skapad skuld- och skamproblematik. Etiketteringen syftar inte till att hjälpa personal att ”växa” i sitt arbete, så som det ofta påstås. Snarare handlar till exempel den individuella löneförhandlingen om att gruppen arbetare ska bryta lojaliteten med varandra och att envar ska sträva mot att bli initierad i ledningens innersta krets för att kunna dela de privilegier som kan tänkas finnas där. Återigen transformeras ledningen och makten på lokal nivå till ett substitut till Jobs förbarmande gud: Ledningsgruppen skänker straffdomar respektive belöningar efter kriterier som mer liknar helt godtyckliga tyckanden från Olympen. Man bara hoppas man har de egenskaper chefen önskar av en, men vet gör man inte förrän chefen skapat en via lönekriteriernas mallar.

Så djupt har liberalismens inflytande sjunkit in i folklagren att de flesta arbetare och tjänstemän delar samma värdeskalor som Hitler och Mussolini utan att ha den blekaste aning om sin ideologiska genealogi. De gamla begreppen über/untermensch känns återigen helt självklara i de breda folklagren och används i förtäckta formuleringar när man beskriver sig själv och andra.

Styrka respektive svaghet blir centrala begrepp i definitionen av jaget kontra omgivningen, och den konventionella typen av samhällsvarelse vi ser uppstå är åter den nietzscheanska människotyp som förödde världen under förra seklet. När Jobs gud är död och hans ande sublimerats till ”frihet genom pengar” och hans lagar fått en anonym instiftare i form av ett ekonomiskt system, står människans skyldigheter bara till sig själv och det egna jagets överlevnad och lustuppfyllelse. Den starkt frihetshävdande viljemänniskan krossar med glädje den moraliska tankevärld som efterkrigsinsiktens generation byggde upp med begreppen humanitet, solidaritet och jämställdhet. Som en följd växer högerextremismen (liberalismens förtydligande av sig själv) fram. Tabustämpeln har falnat och alltfler av dem, av marknaden misshandlade massorna, ansluter sig till sadismens ideologiska avarter och praktiker i ett slags trots mot socialismen som de upplevt som ett kollektivt fiasko kastrerat av för mycket hänsyn och moraliska pekpinnar.

Det är inte svårt att se att de människor som lockas in i liberalismens tankevärld har en lång erfarenhet av den post-keynsianska arbetsmarknadens system. Många är bittra förlorare som systemet stött bort, andra är överlevare som gjort en blek karriär på andras bekostnad, inte utan stora personliga, sociala och psykiska förluster. En tredje kategori är de triumferande vinnarna – de utlevande, oförblommerade fascisterna – som finner tillfredsställelse och bekräftelse i systemets uppbyggnad. Alla tre grupperna har det gemensamt att de tror att systemet bär på en inneboende högre moral som belönar dem som förtjänar det och straffar de illojala och otrogna på ett djupare metafysiskt plan – inte helt olikt Milton Friedmans evangelium.

Den tredje personlighetstypen (den oblyge fascisten) antar rollen av koryfé på den lokala enheten/arbetsplatsen. Där excellerar hon/han i det organisationella våldets konst. Tack vare sin position högst upp i den lokala hierarkin kan han/hon trakassera och avskeda oppositionella utan nämnvärt risktagande. Avskedanden på tveksam grund sker även i länder med utvecklad arbetsrätt och tydliga kollektivavtal. Även i Sverige. Anledningen är uppenbar: Då inget moraliskt ifrågasättande existerar är inte längre heller avtalsparagrafer och fackföreningar ett hinder. Fackföreningarna har ju också de liberaliserats. Det organisationella våldets offer växer i antal, och med dem – paradoxalt nog – också mängden trälar under liberalismen. På arbetsplatser där ideologin fått fotfäste hör man ofta eldfängda utrop i stil med Nu tänker jag lämna a-kassan och trogen den nietzscheanska viljemänniskans vinst-fixering följer också det försäkrande mantrat … för Jag tänker inte bli arbetslös! Som om individen ägde ett fritt val på den fria marknaden, som om flykten från allt liberalismen ser som svagt skulle göra individen stark! Den liberala friheten är i sanning ett slaveri i Orwellsk anda. Tjänstemännen knotar på ideologins Sanningsministerium utan belöning, men kan piska sig själv till rening ibland under hatperioderna då bojorna lättar något. Då ges de möjlighet att skandera mantrat: ”Socialismen och kommunismen är döda, om detta måste vi berätta!” Desperat intalar sig människan att den sitter säkert på sin födkrok trots att hon innerst inne vet att det inte längre går att lita på någon. Tillit är ju också en socialistisk princip som liberalismen lyckats avliva och ersatt med det betydligt mer blodbesudlade ordet konkurrens.

Djävulsproblemet
Som jag kanske nämnde i inledningen är tanken med artikeln att ge en djupare förståelse för liberalismens konstitution – på flera plan. Det finns ingen anledning att begränsa en analys av en så destruktiv ideologi till att bara diskutera konsekvenserna av dess tillämpning. Det har redan gjorts och med större precision än vad jag någonsin kunnat drömma om (nu senast i Naomi Kleins Chock Doktrinen). Det vore också överflödigt att göra en psyko-patologisk profil på den människotyp som attraheras av liberalismens fascistoida värdeskalor, så som gjorts av Frankfurtskolan, inte minst i portalverket The Authoritarian Personality. Men det sistnämnda kommer jag inte att kunna låta bli helt även om min ambition är, som min rubrik antyder, att försöka bryta mer metafysisk mark och blåsa liv i föreställningarna om Djävulen och Gud och begrepp som det Onda och det Goda för att få fatt på liberalismens essens, (och för att i mitt eget höga nöje förstås kunna strypa liberalismen med mina bara händer här på min dystra kammare). Så jag blåser liv glöden, här ska göras guld på torra väggen! Jag ställer upp de dikotomier som vår postmoderna era förskjutit på tok för länge.

*

Det finns många problem med djävulen, omöjliga att lösa i detta nu. För min diskurs är Otto Grautmanns tes i Das Teufel Problem utgångspunkten för förståelsen av liberalismens naturliga del i demonologin och eskatologin. Jag ska redogöra för Grautmanns insikter i ämnet längre fram. Men innan dess måste andra djävulsproblem lösas. Djävulen, åklagaren, Belzebub, han med många namn är en minst sagt motsägelsefull – oftast ond, men ibland god – trots sin självklara hemvist i ondskans regioner. Djävulen är som Robert Muchembleds avhandling Une histore du diable visar, ännu bara en tonåring på sin levnadsbana och har många år kvar innan han når mogen ålder. Bilderna och myterna om honom har utvecklats flitigt ända sedan Moses tid och i modern tid har främst den romantiserade bilden av demonen blivit mest produktiv. För att göra saker överskådliga kan man idag tala om två parallella föreställningar om djävulen. Den ena; en subjektifierad fiktion, den andra en objektifierad.

Den subjektifierade Djävulen – den som är mest populär i sentida litteratur och film idag – är den där världen betraktas genom hans ögon, eller där han som demon framstår som en försvarare av det goda i en korrumperad värld av självrättfärdigande modernitet. Utgångspunkten för en subjektifierad djävulsgestalt är myten om ärkeängeln Lucifer, hans komplexa relation med gud, hans hybris och sedermera fall från himmelriket (Uppenbarelseboken 12:7-9). Den fallne ängeln förmänskligas i dessa bibelavsnitt, och när John Milton drygt ett och ett halvt årtusende senare skriver sin Paradise Lost är de mänskliga dragen hos demonen otvetydiga. Lucifer framstår som en underdog, förvisad och torterad av en allsmäktig och tämligen orättfärdig gud.

Man kan fundera över om Miltons demon är en förmänskligad demon eller en demoniserad människa. Den subjektifierade djävulen framstår som en kvalfull och samvetstyngd individ som gör sitt bästa för att skapa sitt paradis i helvetet och som med trots mot makten utbrister: ”Better to reign in Hell than to serve in Heaven!”(PL, Book 1,263). Lucifer blir lika demonisk som det spöke liberalismen skulle komma att jaga i århundraden – det kommunistiska, och Lucifers kamp och subversiva energi i Miltons epos ger en kuslig föraning om klasskampen som skulle bryta ut några hundra år senare.

Det går inte att förneka att den subjektifierade djävulsmyten egentligen är – eller åtminstone har blivit – en gestaltning av en världslig vänsteropposition. Myten skulle komma att populariseras under romantiken då fröna till vänsterns ”utopier” såddes och det var egentligen först då demonen identifierades som subjekt. Vi finner den subjektifierade demonen hos både Goethes Faust, i vampyrlitteraturen, i Almquists Ormus och Ariman. Sentida exempel på samma tragiska varelse är Bulgakovs Mästaren och Margarita. Även Hell Boy kan ju nämnas för att seriefiguren visar sitt uppenbara släktskap med ursprungsmyten i Uppenbarelseboken.*

Lucifer ur Paradise Lost
Så till den objektifierade Djävulen. Det är en äldre form och dessutom betydligt mer onyanserad och primitiv som tankefigur. Robert Muchembled daterar den till 1300-talet och betecknar den som en ensidig projicering av ondskan, uppkommen ur behovet att skilja mellan det normativa och det udda. Den medeltida människan i ett auktoritärt feodalt system målade fan på väggen helt enkelt, man objektifierade djävulen. Den objektifierade djävulen var ett hot mot det normerade samhället och idealmänniskan. Ytterst behövde makthavarna säkra sin position och framställde därför djävulen som en inversion av allt som undersåten skulle se upp till och vilja efterlikna. Resultatet blev en alltigenom hänsynslös och skräckinjagande varelse beställd av makten och avbildad i böneböcker, djävulsspeglar och kyrkoväggar av konstnärer som Bosch och Dürer.

Antites-principen hos den objektiferade djävulsgestalten vände upp och ner på de normativa värdeskalorna. Den negerade projiceringen brukades flitigt mot koloniserade folk under 1500-talet och möjliggjorde rigorösa folkmord både i Afrika och i Amerika. Den truliga och ytters osympatiska demonen Caliban i Shakespeares Stormen är till exempel en förening mellan den koloniserade vilden och demonen. Men den objektifierade djävulens första offer i västerländsk historia var kvinnan, eller den häxa som den udda kvinnan anklagades för att vara mellan 1300 och1500-talen. Kvinnan och djävulens hotfulla egenskaper hölls alltså i schack av skolastikens kartläggning av demonen – den vetenskap som gick under namnet Demonologi. Så länge demonen kunde kontrolleras och regleras utgjorde den inte ett hot annat än som avskräckande exempel. Demonologin öppnade sedermera kryphål för makthavarnas brott mot mänskligheten och regelfästes därför snabbt. 1487 utkom Malleus Maleficarum (Häxhammaren), portalverket för utrotning av egensinniga kvinnor och knepiga män. Makten åtog sig reguljära häxbål under en period på tre hundra år. Skräckexemplen räckte för att fördriva demonen från det sedelärande folket. Upprorens och revolutionernas tid var ännu inte inne.

* Det ska givetvis inte förglömmas att även högerextremismen gärna söker identifikation med den subjektifierade djävulen. Emellertid saknar den fascistoida varianten en hel del nödvändiga kännetecken, bland annat utelämnas det försvar för svagheten och utsattheten som finns förborgad i ovannämnda litteratur, och självändamålet för högerextremismens djävul är den nietzscheanska härskarpositionen, självklart inget djupare.