Nu är sommaren slut. Scoopen för tidningarnas vikarierande krönikörer och nätets bloggare har torkat in i smeten från FRA-debaklet. Det nu så uppenbara faktum att Sverige befinner sig i övergången från den liberala demokratin till den liberala diktaturen väckte vissa liberalers ängslan. Federley och Ohlsson var de som kanske mest övertygande visade upp den pubertala omognadens ansikte. Det blev en liten sommardebatt, några lustiga utspel och tvetydiga ställningstaganden när knopparna brast och allmänheten iakttog de tu på allvar vakna upp som makthavare i riksdagshusets framgångskorridorer. Far from Eden.
Förr hade en genomgripande samhällsförändring liknande FRA skakat grundvalarna. Det skakade inte i sommar, det smattrade till i bredbanden när tyckarna loggade in. I övrigt härskade stillheten i bersån.
Men det är inte helt sant. Trots utbudet av sommarförströelser hade en spretig klunga FRA-motståndare bitit sig fast på mynttorget utanför riksdagshuset. Nyliberala frihetskramare från Piratpartiet och Timbro hade utan problem tjurat med sina plakat jämte Vänsterparti-sympatisörer, RS:s demonstrations-turister och AFA-aktivister. Det var emellertid bara en warming-up. Den stora politiska begivenheten kom först under sensommaren. Då skulle krutet verkligen brinna – under Pridefestivalns rabelaistiska, skenbart rabulistiska karneval. FRA-demonstrationen påminde dem bara om att de levde fram till dess.
Mynttorgets kravallpoliser hade rastlöst vankat av och an i värmen. Kanske beklagade de sig över denna hops snarlikhet med den på DN:s sommarkonsert på Gärdet. De stora revolutionernas tid var förbi. Den slutsatsen kunde till och med ordningsvakter och polis dra. Men det innebär inte att deras uppgift att bevara lugn och ordning var överspelad. Lokala bråk, ibland även med (dåligt artikulerade) politiska undertoner förekom.
Det innebar bara att de stora revolutionernas tid var förbi.
Inne i riksdagshuset satt en annan stillsam hop, övertygade om FRA-lagens genomförande – oberoende färgen på den sittande regeringen. Dessa ledamöters främsta uppdrag trodde de vara att skörda frukterna som medlemmar av det styrande etablissemanget. Impopulära beslut kunde man alltid beskylla någon annan för och folkets ilska kunde man stävja, opinionssiffror frisera med hjälp av krumbuktande populism. Och länge hade dessa politiker förundrats över att det funkade.
Men trots denna något korrupta syn på sitt uppdrag, fanns en genuin vilja hos ledamöterna att handla rätt i medborgarnas åsyn (även om ordet ”rätt” bara bestod av ett skelett av politisk korrekthet) Viljan att framstå som om man förstått vad man skulle göra där inne skänkte också hopen utanför en tro på demokratin i lika hög utsträckning som hopen trodde sig delta där de stod i sommarvärmen, slickade på en glass och betraktade kravallpolisernas fingrande på batonger och hölster.
Hela situationen påminde faktiskt om ett forna politiskt landskap som byggde på fastare värdegrunder där den totalitära staten beskrevs som en motsats till demokratin, till mänskliga rättigheter och humanism. Nu skönjs den tidens kontraster bara som svag skiftning. Och det är inte enbart parlamentarikernas fel, de som sitter där inne. Nutidens världsmedborgare anser att fast mark under fötterna, liksom en utpekande definition av den egna demokratins fiende är en sorts fusk. How post modern!
De yngre generationerna har lärt sig att ett anarkistiskt uppror mot alla auktoriteter (detta innefattar ideologier och tänkare) är en gärning i civilisationens tjänst. Man anser också att ett definitivt nedbrytande av alla binära oppositioner kommer leda fram till en utplåning av fördomar och orättvisor, liksom att ett aktivt särskiljningsskapande mellan samhällsgrupper och länders nationaliteter etc. bildar grunden för en befrielsekamp som ska ge precis alla möjlighet att stärka sin egen kulturella identitet. How post modern! Visst har vi sett att somliga grupper fått upprättelse (åtminstone formellt), främst de som förtryckts under modernitetens era; de homosexuella och de koloniserade, och kanske har det också varit av godo. Det kan endast framtiden utvisa.
Men vart tog fienden vägen? Löneskillnaderna mellan fattiga och rika – de innanför och de utanför – har knappats jämnats ut, den systematiska diskrimineringen och den institutionaliserade rasismen har snarare ökat i hela västvärlden. Och kanske mest beklämmande: Högerextremismen har satt sig väl till rätta i svt:s morgonsoffor.
Demokratins fiender väntar inte med att dra nytta av situationen. ”Det är inte längre fult att visa upp sin rikedom” proklamerade ett nyhetsankare i svt:s aktuellt för att påannonsera ett inslag om en klubb för ägare av exklusiva veteranbilar. Kanske var det viktigt att då, strax efter regeringsskiftet, rättfärdiga denna förbisedda grupp med ett ”Pride-inslag”. Så här två år efter valet paraderar de rika med ganska många tv-bevakade tillställningar; stekarnas årliga vandalisering av Båstad, deras Gotland runt och charmiga Sandhamn.
Ur ett teoretiskt perspektiv kan man tolka denna glidning i medborgarnas toleransnivå mellan verkligt politiskt engagemang och en nomenklaturas kulturella separatism som en epokgörande övergång från modernitet till postmodernitet. Rent krasst kan man även säga att den postmoderna teorin har blivit maktens nya dogm och vänsterns fjättrande tvångströja.
*
Sommaren – och Pridefestivalen är nu till ända. Barnen börjar i skolan och när arbetsknoget för lågavlönande tjänstemän (och överbelånade, fascinerande omedvetna fattiga bostadsrättsinnehavare) och andra som kämpar för att tillhöra centrum hellre än periferin drar igång på allvar ska FRA-debatten falla och multna med höstlöven. Om ett par månader kommer de svenska världsmedborgarna vecka sina pannor för en kort stund:
- FRA… Qu’est-ce que c’est?!
Toleransen för maktens panoptikon har ju trots allt legat djupt rotad i den svenska folksjälen sedan ib-affärens dagar. Att folket räknat med att vara avlyssnad och ständigt kränkt var en av anledningarna till att de stora revolutionerna – även denna gång uteblev. Men det kanske tyngst vägande skälet var ändå den postmoderna teorin som sublimerats till maktens ideologi och sedan exporterats till oss andra. Främst tycks denna ideologi vilja säga att alla grupper har rätt att odla sin särart – så även nomenklaturan, så även de förtroendevalda politikerna.
Sommarens varieté med ljusskygga FRA på stora scenen var således inte en slapstick-komedi med Federley och Ohlsson som Laurel och Hardy. Tvärtom, deras handlande var själva sensmoralen som makten länge velat förmedla till massorna: De parlamentariska politikerna har sin egen kultur som är särskild från andra samhällsgruppers kulturer. De till synes märkliga positioneringarna, avstegen och de löjligt strategiska och populistiska utspelen från liberala riksdagsledamöter är uttryck för en viss form av logik, endast avsedd och sanktionerad för maktens kvinnor och män.
*
Good for you – lattegeneration
I ett hemma hos – reportage om vänsterpartiets Josefin Brink i någon av kvällstidningarna denna sommar, framkom att en riksdagsledamot tjänar 52 000 i månaden. Josefin Brink sticker inte ut som ett undantag vid löneöversynen, men lönen är inte lika intressant för henne att prata om som det faktum att hon städat toaletter på hotell och jobbat som strippa i sin ungdom. Hon är framför allt en fenomenalt driven skribent som gjort en lysande karriär inom partiet under det senaste året. Hon har levt ett intressant liv – motsägelsefullt och spännande tycker nog många, något som den liberala narratologin i artikeln styr in mot belöningens moralism: 52 000 bagis i månaden. Good for you.
52 000 bagis (en genomsnittlig chefslön på ett statligt eller kommunalt verk) är också tillräckligt för att få liberala broilers som Fredrik Federley och Birgitta Ohlsson, som aldrig haft ett riktigt jobb (och en riktig lön) att klamra sig fast så att knogarna vitnar.
KG Bergström, kommentator på svt uttalade sig åtskilliga gånger under karusellen i juni om det självklara i Federleys och Ohlssons anpassning till partilinjen. Den egna politiska karriären kunde man inte äventyra för en ideologisk övertygelse förklarade KG för svenska folket. Federley röstade för FRA-lagen, Ohlson la ner sin röst och KG Bergström fick åtminstone mig att förvånas tills jag påmindes om att människor faktiskt är annorlunda i andra kulturer.
*
Att som vänsterskribenter förlöjliga liberala riksdagspolitikers inkonsekvens gynnar knappast vänstern. Vi vet att våra egna förtroendevalda tillhör samma elit som Federley och Ohlsson, att våra egna är aktivt medskapande i samma separatistiska parlamentariska kultur. Och ska vi vara uppriktiga så finns det åtskilliga exempel på vänsterpolitiker som till varje pris klamrat sig fast vid den lön det medför att vara riksdagsledamot.
Begreppet ”politisk vilde” fick ett ansikte med vänsterns Annika Åhnbergs omskolning från VPK till SAP i början av 90-talet, strax därefter vittnade Schymans märkliga överlevnadsstrategier om samma form av statusfixering. Efter allt skattefiffel, alla skandaler och haltande ideologiprojekt som FI! landade hon som så många andra ur hennes generation vänsterradikaler som teambuildingkonsult, aktieägare och egen företagare. Good for you.
*
Kan vi lita på vänstern så som den är representerad under riksdagens tak? Jag ställer mig lika skeptisk till det som själva föryngringen inom vänsterpartiet. Den tradition av liberal karriärism som präglat Åhnbergs och Schymans politikergärningar smittar som en arvsynd av sig på nästa generation, en generation, dessutom som inte har kraften och viljan att sätta den ideologiska kampen före personlig vinning.
Latte-generationens (70, 80-talisternas) vänsterpolitiker visar upp 1) samma brist på yrkes- och livserfarenhet som liberalernas broilers Federley och Ohlsson 2) samma brist på uppgörelse med den separatistiska politikerelitens kultur.
America Vera-Zavala kan få stå modell för en arketypisk vänsterdebattör från lattegenerationen. Hon började tidigt sin politiska bana som ung akademiker i Attac och uppmärksammades (mer som en ambassadör för, än som egen tänkare) i globaliseringsrörelsen vid millennieskiftet. När vågen ebbat ut och Attac självdog, gav sig America den på att bli Sveriges egen Naomi Klein. Hon tog en jumbojet och reste som sin förebild till jordens alla – av kapitalismens exploaterade hörn, men främst till Sydamerika och skrev (ironiskt nog) några tunna skrifter om kontinentens ”deltagande demokrati”. Sedan var det tyst i medierna tills helt nyligen då hon åter stod att läsa om i mittuppslaget på DN:s Kulturdel – nu som dramatiker. Hon hade lämnat den akademiska domänen för ett slag och hoppat över till skönlitteraturens, något som – om man får tro Pierre Bourdieu – rymmer minst lika stort socialt kapital som den akademiska.
Välsignad av Sveriges kanske borgerligaste ”vänster”- författare Lars Norén (som hon också kallat lärofader) är America Vera-Zavala nu ett välkänt ansikte i både svt:s morgonsoffor, i riksdagens kamrar och på Dramaten. Emellertid har hon uttryckt att det inte kommer bli så många politiska debatter för hennes del framöver eftersom det skönlitterära skrivandet tar både tid och intresse. Dock står dörren säkert vidöppen för henne att återinträda som vänsterpartiets pressekreterare eller som riksdagsledamot eller varför inte som medlem i Hyresgästföreningens förbundsstyrelse som hon nominerats till (trots att hon själv valt att köpa sig en bostadsrätt, tämligen centralt).
Man ska inte ta för otroligt att hennes spännande liv (som klippt och skuret för tv-sofforna) kommer toppas med ett renommerat chefsjobb på ett statligt verk om några år. En streber hittar alltid fram till de platser där dammet lagt sig tungt. En badge på skjortkragen med ordet RADIKAL på, påminner henne om vad hon tyvärr aldrig blev. 52 000 bagis i månadslön. Good for you.
Americas pjäser fungerar (i likhet med många av läromästaren Noréns) som programtexter i syfte att pedagogiskt illustrera missförhållanden i det svenska samhällets bottenskikt. Men som Göran Greider en gång påpekade i en krönika om Lars Norén är det lättare för en borgerlig författare med vänsterambitioner att antingen vulgarisera sin härkomstklass (överklassen) eller frossa i dess motsatta extrem (den absoluta underklassen) än att konfrontera sig själv och den egna förmånliga positionen i relation till det kontinuerligt utarmade mellanskiktet.
*
Karriärerna för politikerna ur latte-generationen liknar i varierande grad Americas framgångssaga: Avsaknaden av represntativ livserfarenhet blänker lika frappant som den skriande ängslan över att inte kunna trygga och behålla sin position i elitens centrum. Rädslan tar sig i uttryck i form av politiska pamfletter, tal och pjäser om dem som lever i samhällets absoluta marginal. Men glappet mellan dessa människor och den egna paniska flykten därifrån är avgrundslik. Det borde givetvis förhålla sig tvärtom för de förtroendevalda inom Vänsterpartiet. Men så har det inte varit på länge.
*
På grund av postmodernismen har vi hamnat i en ontologisk terräng där påståendet att jorden är platt blir lika sann som påståendet att den är rund, eller att den parlamentariska vänstern har rätt att hävda sig som representant för multituden fattiga.
Det är inte svårt för kapitalismen att dra fördelarna ur en sådan verklighet – cementerad i alla samhällsskikt. Att ge sken av sammanhållning men egentligen särskilja, medför en oerhörd vinst. Det håller människor och grupper isär trots att de kanske framhärdar under samma ok. Marxismens International blir tack vare särskiljandet och den skenbara jämställdheten ett minne blott. Vänsterparoller som ”tänk globalt, agera lokalt” har låst vänstern i den postmoderna tvångströjan, och makten kan bara se på och garva när exploaterade samhällsgrupper driver sina tröstlösa fackliga kamper i total isolation från varandra; sjuksköterskor vars avtal bara försämras (bad for you) och busschaufförers vars avtal någorlunda förbättras (good for you) som cd-spelarens random-play.
Den postmoderna vänstern visar sig oförmögen att ta striden på den parlamentariska nivån. En elit sitter i riksdagshuset, dess vänsterfalang petar lite i vissa partikulära formuleringar medan kapitalismen kan agera ostört på global nivå. Drömmen om belöningen, Good for you omöjliggör realiseringen av de stora revolutionerna i den postmoderna kapitalismens era, och i enlighet med dess logik existerar ingen annan verklighet än den blindes famlande genom sitt ödelandskap:
Hierarkierna finns inte mer, inga berg eller bottnar, inga härskare eller slavar.
Bara isolerade öar av kulturer.
Och så ödets Gud förstås och myntet: krona eller klave – Good for you/Bad for you.
Hur kunde världen skövlas så på innehåll och betydelse?
It is bad for us.
/Jörgen Paj
Ps även om det inte gör någon gladare bör det tilläggas att Josefin Brink äger en bostadsrätt… i fashionabla Liljeholmen. Rätta mig om jag har fel. Ds
