Din skit är ditt guld
Jag har funderat. Bosses Blogg går inte bra. Besöksiffrorna sjunker och om jag sagt att det rasat in mejl så är det bara lögn, ett sätt att hålla fasaden uppe s.a.s. Förlåt för denna nesliga utveckling, men den bär jag inte skuld för. Det måste finnas yttre faktorer som förklarar varför läsarna alltid uteblir. Jag tänker såhär:
Kanske är det för att poesin inte mår bra i vårt land. Kanske för att pjäserna inte mår bra, och litteraturen likaså. Det verkar som om ordets medium har ramlat av det löpande bandet i Sveriges konstnärsstödda kulturfabrik och hamnat i köket hos en av de framgångsrika (men ack så kriminellt belastade) krogägarna runt svampen. Mina ord bär fortfarande K-märkt kvalitet. Därför läser ni inte mig.
Plötsligt står kocken med köttyxan höjd och sätter programmet för det skrivna ordet. Han har också en sorts humor och en viss sorts förväntan på en storyline, och vill författaren vara en del av krogens etablissemang framöver (vilket en självupptagen person från medelklassens Sverige alltid sett som en given rättighet) måste han tillmötesgå denna kock och sälja sig dyrt på ett betydligt billigare sätt än tidigare. Mina ord är inte till salu. Därför läser ni inte mig.
Den nyuppkomna situationen får konsekvenser. Det skrivna ordets elit har inträtt i en kusligt mörk medeltid av köttslig byteshandel, rov, dråp, våldtäkter, ointresse och verklighetsflykt. Överlevnaden står på spel. Försten ut att acceptera denna New Deal har chansen att fortsätta ägna sig åt sin sentimentalitet på innerstadskrogarna, de slentrianmässiga knullen med kändisar och okända, gråten i snuttefilten, knaprandet av Fontex och skvallret om sig själv och andra. Som författare måste man lära sig slå mynt av sin egen och andras misär. Jag har aldrig käkat Fontex. Därför läser ni inte mig.
Vad angår överlevnaden för författarna i denna New Deal handlar mycket om smink, spacklad på narig gammal hud, om att lyfta på kjoltyget för en lockande summa efter kundens begär. Och det finns en lukrativ marknad. Mången rik kock är redo att betala för en skriftställare av den nya sorten och många skriftställare ställer också upp. Jag är ingen hora. Därför läser ni inte mig.
Trots dessa dystra utsikter är den nyuppkomna medeltiden inte ett problem för författarna, eftersom alla (utom jag) ska erkännas vara till sin natur exhibitionister, angelägna om att slå mynt av minsta nyans i sina händelselösa liv. Medeltiden är bara ett problem för medeltiden. Dess skrivna ord framöver kommer att göra det svårt att komma vidare mot upplysningen. Jag vill komma vidare och min skit värderar jag inte som guld. Därför läser ni inte mig.
Jörgen Paj
