DET ONDA ÖGAT del 2
Informationen är gratis
Vi möts ständigt av en kraftigt liberalt färgad tolkning av verkligheten. Det kan röra sig om så ett slagkraftigt budskap ur någon av gratistidningarna Metro, City eller Stockholm SE. Tidningarna tar upp förfallet i skolan, hotet från en allt mer kriminaliserad ghettokultur, det obegripliga ungdomsvåldet som grasserar i Danmark och de tillika sammankopplade lösningarna i form av hårdare regler, straffsystem, och strängare uppfostran. Ja vi känner igen rösten från vår folkpartistiska ångestkultur.
Tidningarna bjuder också på de uppmuntrande inslagen om helgkrogarna du kan besöka, Thailandresan du ska unna dig (oaktat de ängsliga predikningarna om konsumentens möjlighet till påverkan genom valet av vissa tjänster). För tabloiderna kretsar det mesta kring värderingar som den arbetande, normativa samhällsvarelsen kan uppskatta eller ängslas över; den varelse som är mest benägen att öppet kalla sig politiskt liberal.
Kanske är gratistidningarnas intåg det tydligaste exemplet i samhällsutvecklingen mot en liberal idétotalitet. En gratis dos av propaganda fyller vår vardag på resan till och från jobbet och i samtalet med arbetskamrater med vilka de knappologiska medierapporterna är den enda gemensamma referenten. De flesta av oss läser tidningarna som objektiv information utan att fästa nämnvärt intresse vid hur gratis åsikterna i dem är och hur hätskt de egentligen kastas på oss där på bussen eller tunnelbanan, ja i själva glappet mellan privat- och arbetsliv. På den kollektiva resan mellan familj och lönearbete fångas vi in och lär oss tänka på ett alldeles visst sätt.
Liksom kommersiell reklam vill den liberala ideologin fylla det tomrum som återstår för det fria intellektet. Skillnaden är att vi idag kallar politisk reklam och ideologisk indoktrinering för information. Begreppen har sammansmälts och gemene man har ingen möjlighet att avgöra vilketdera vi läser. Begåvade vänner bleknar under liberalismens fostran och bildning, de faller in i det liberala idisslandet som vräks över på samhällsklasserna. Ingen i min omgivning över trettio tycker längre att det är acceptabelt att en småbarnsfamilj bor i en hyresrätt. Alla antas vara spekulanter på en överhettad bostadsmarknad, fixerade vid idén om att rädda sig själva och avkomman genom att köpa ett radhus med gräsplätt, gärna högt beläget ifall floden kommer. Oavsett om hon är fattig eller rik accepterar hon budskapet att det enda möjliga sättet att leva är att bekosta sin individuella lycka, lösgjord från samhällsansvar. Man har tagit del av den nya tidens typ av information.
