Inledning
Den här texten kommer endast att snudda vid begreppet “det onda ögat”, och bidrar bara med en ytterst otillfredsställande förklaring till vidskepelsen. Förklaringen bygger i sin tur på en utsaga av en person vars vetenskapliga publikationer visserligen är intressanta men särdeles knapphändiga. Den satta rubriken avser därför istället att betona något annat; att texten som spinner sin väv under mina skälvande fingrar, mittopp i armodets bleka datasken på denna dunkla kammare med reglad dörr syftar till att beskriva vår andliga essens, den moderna människans metafysiska värld trots mina vetenskapliga anspråk och textens torftiga ämne. Jag säger “trots” eftersom ämnet jag griper efter, vill fånga in och förhoppningsvis besvärja med mina alkemiska instrument och ockulta verser inte är något annat än den till synes profana Liberalismen. Och jag vidhåller att min föresats är uppriktig även om det var långrandigt formulerat: Liberalismen ska besvärjas, den är demonen själv, den vi tillber.
Jag står mitt uppe i livskrisen och accepterar att ni jämför mig med en Swedenborg eller en Strindberg. Jag har förbarmande med dessa satar vars bristfälliga assistens av teorem och lagar, vederlagda och hånade redan under samma tid som de uppfanns inte hjälpte dem på något vis. Det må vara hänt att jag också ska hågkommas som en narr i otakt med tiden – eller inte omnämnd alls. Men i så fall kräver jag er koncentration i detta nu, och synnerligen av er, ni fariséer vilka skriver – eller tiger ihjäl – mitt eftermäle. För jag drar nu mitt tjänstevapen och blåser liv i glöden. Boraxen har ånyo bildat en döskalle i bottensatsen, deglarna pyr av svavel och fosfor. Det är dags att gå en rond mot allas vår bane: Liberté!
Det har gjorts förut. Av Weber. Att belysa liberalismens och kapitalismens allians med kristendomens etik är inget nytt. Jean Calvins (1509-1564) predestinationslära med sina anspråk på flit, asketism och en förväntan på en belöning har noterats vara grunden till det liberala/kapitalistiska maskineriet. Och vi får anta att Weber hade rätt i sitt påstående att Calvins trosförkunnelse om allas vår förutbestämda kategorisering som antingen “vinnare” eller “förlorare” både före och efter döden, den paranoida osäkerheten på vår hemvist hos “de utvalda” eller “de förtappade” samt den rationella måttfullheten, skapade en andlighet dränerad på liv och sinnlighet, men överstofferad med materiell girighet. Människan blev satt att samla rikedomar på hög som bevis på sin frälsning. Sigmund Freud lär ha fält sin dom över liberalismen, ansett dess centrala drivkraft bara bestå av en enorm anal fixering – Ackumulation. Mer behöver kanske inte sägas för att vi ska tvivla på dess legitimitet. Men det finns åtskilligt att säga.
När jag skriver detta utgår jag från att liberalismen är kapitalismens andliga och etiska överbyggnad och även om vi lär oss frukta socialismen och kommunismen i dessa tider är det inte svårt att skälva av skräck inför den demon som reser sig, och bär ansvar för mänsklighetens blodiga historia.
Längre än så följer jag inte i Webers fotspår. Jag gör en avstickare och anträder mer metafysisk mark. Weber såg bara protestantismen och den påföljande liberalismens morallära som ekonomiskt verksam, ett slags social praktik alltså. Jag ser den som fysiskt verksam i detta nu. Sa jag inte att dörren till min kammare är reglad? Nämnde jag inte att jag hör ljuden av den oförvitliga demonens släpande steg i trapphuset? Det här är på riktigt, det är ingen snygg lobbykampanj beställd av en rik finansiär. Det här händer i vår vardag. Liberalismens aggressionsmönster har blivit alltmer svårtyglade sedan sekelskiftet. Den känner sig påtagligt hotad. Kanske är det sant som Immanuel Wallerstein skriver att en systemkollaps är nära. Tecknen på detta hopar sig: Myndigheters övervakning av den privata sfären blir alltmer tvivelaktig, bortföranden nattetid av dissidenter (“terrorister”), frihetsberövade utan rättslig prövning är bara några av de brott mot mänskligheten som liberalismen åter excellerar i. För att inte tala om de regisserade krig och urskillningslösa masslakt av Mellanösterns, Afrikas, Asiens och Sydamerikas folk under hela Upplysningstiden och framåt. Om detta borde man väl berätta?
Liberalismen har länge haft förmånen att framstå som en transcendent ideologi. Begreppen frihet kombinerat med förlitandet till naturlagar och objektivism har gjort dess retorik stark genom seklerna. Ännu desto mer sedan människan har fått beskåda den kristna gudens död. Marknadskrafterna och dess “naturliga lagar” har utklassat den kristna guden och de heliga skrifterna har ersatts av liberalismens primitiva “common sense”, (trots att kristendomen också närde embryot till mer avancerade ekonomiska och ideologiska alternativ såsom socialism och kommunism i det faktum att religionen från början var de svagas och de utsattas kult i det kollapsande romarriket. Den tidiga Kristenheten uppfann solidariteten och jämställdheten och praktiserade denna typ av “förkommunism” aktivt tills makten insåg faran med läran).
När den primitiva ackumulationen tack vare Calvin istället betonades som en mångt viktigare del i den kristna tron försvann också hoppet om religionens överlevnad. Oemotsagd har liberalismen härskat som en sjuklig idealtyp för mänsklig livshållning i modern tid, till hälften prästerligt förkunnande, till hälften girigt exploaterande. Samtidigt har andra ideologier, utan inflytande över det kapitalistiska systemet stereotypiserats och förkastats som utopier. Liberalismen har behållit sin position jämte gud och har aldrig riktigt behövt känna sig hotad.
Åtminstone inte förrän nu.
När kommunismen föll i öst i början 90-talet gick också oppositionen – inte i graven som liberala lobbyister vill hävda – men under jorden. De konkurrerande ideologierna (socialism och kommunism) har precis som liberalismen numera antagit en amorf och transcendent karaktär och blivit svåra att propagandistiskt svartmåla.
I en rapport från brittiska försvarsdepartimentet 2007 fastslogs att det största hotet mot det västerländska samhället inte består av muslimsk terrorism (som man kanske förväntade sig efter den mediala islamofobin) utan av farhågan att den brittiska medelklassen ska återupptäcka Marx läror och bli medvetna om sin situation. Denna slutsats tyder på en kraftig perspektivförskjutning hos den liberala makten. Kommunismen som hotbild har ändrats från att ha varit ett geografiskt och ideologiskt definierat hot (från öst) till att bli ett hot inuti det liberala samhället, bestående av multituden människor i en globaliserad värld, nästan omöjlig att reglera och kontrollera.
Från svensk horisont har vi mött liberalismens svindlande skräck inför den uppkomna situationen i form av “vetenskapliga” traktat och manifestationer beställda av liberala lobbygrupper som Timbro och regeringen i syfte att svartmåla vänstern och då främst kommunismen.
Forum för levande historia fick 2006 i uppdrag att kartlägga de brott mot mänskligheten som ägt rum under kommunistiska regimer. Syftet var inte att granska ideologin i sig eller fundera på ursprunget av ordet kommunism. Syftet var att klart och entydigt markera för kommande generationer att kommunismen och socialismen ingår i en nexus av etnisk rensning, totalitarism och förtryck.
Ovan: två liberala kampanjer riktade mot kommunismen som är indirekt tänkta att punktera vänsteroppositionen. Kampanjerna är välfinansierade av olika liberala lobbygrupper. Den första UOK:s Timbro-anstrukna kampanj vill uppröra med påståendet att dagens ungdomar ser kommunismens ideologi som något gott. Den andra, statligt finansierad, syftar till att berätta om kommunismens brott mot mänskligheten.
En betydligt mer oroväckande åtgärd från regeringen är att ge den svenska skolan i uppdrag att bunta ihop “utopiernas” brott mänskligheten utan vidare urskiljning. Pedagogerna ges inte mer tid till att fördjupa eleverna i de kunskaper som ligger i vänsterns intellektuella tradition. Bara att berätta om de historiska konsekvenserna, som i sig inte beror på ideologin utan på gammal hederlig girighet och maktanspråk (vanligt förekommande i alla politiska schatteringar, men står inskriven som en naturlag endast i ett fåtal högerideologier, däribland liberalismen).
Den önskade effekten av kampanjernas genomslag är inte svår att förutse. Den transcendenta liberalismen hoppas åter besegra sin motståndare genom att få kommande generationers omvärldskunskaper att bestå av en hopgyttring av actionmarinerade hollywoodskildringar och liberal historierevisionism. Frågan som lämnas öppen för framtiden att besvara är om liberalismen lyckas upprätthålla vallarna mellan sina falska föreställningar om vänstern och den gedigna kunskapsbank vänsterns oppositionsgrupper producerat… ja ända sedan kristendomens gryning. Vänstern har ju trots allt blivit transcendent och ett immanent problem i den liberala globala världen.
